Vi demokrater måste uppdatera oss

Samhälle
Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

SVERIGEBILDEN. Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts, skriver Mattias Irving.

 

”När ska ni i vänstern sluta påstå att det är som på 30-talet?”

Den frågan dyker upp med jämna mellanrum när jag försöker att förklara de skeenden som pågår i vårt samhälle idag. I tio års tid har jag bevakat och beskrivit den nya högern, och parallellerna till 30-talet har aldrig under dessa år varit ett trumfkort att plocka fram för att vinna en debatt. Tvärtom har det varit en lång uppförsbacke, och hade jag varit mer opportunistiskt lagd så hade jag säkerligen bytt strategi någon gång under det gångna årtiondet.

Men jag är inte heller ensam om att höra de många sätt på vilka samtiden rimmar med dåtiden. Benjamin Carter Hett är professor i historia och författare av flera högkvalitativa populärhistoriska böcker. I den senaste boken The death of democracy tecknar han den tyska Weimarrepublikens korta och intensiva levnadsbana under mellankrigsåren.

Vår tid liknar 1930-talet mer än till och med 1990-talet, slår han fast i bokens inledning. Då som nu präglades den politiska dagordningen av flyktingkriser, terrorism och desillusion inför demokratin, men samtidigt också av snabba framsteg för flera minoritetsgrupper i samhället, med påföljande sociala spänningar.

Han beskriver samtidigt en republik som redan från början saknade förutsättningar att bli beständig. De strukturella förhållandena var så olika de svenska som de bara kan bli, med ett land som ännu våndades i sviterna av ett förödande krig, en djupt konservativ och inflytelserik president i Paul von Hindenburg, och en djupt splittrad befolkning utan demokratiska traditioner.

Många tyskar var dessutom djupt märkta av kriget. Weimarrepublikens medborgare var med dagens mått mätt blasé inför politiskt våld. Det var en militariserad tid, och våldet var nazisternas livsluft. Kanske utgör detta också den största skillnaden jämfört med idag, då Sverige är mindre våldsamt och mer säkert än någonsin, och toleransen för politiskt våld är obefintlig.

Likväl beskriver Carter Hett en process som är skrämmande välbekant för var och en som följt utvecklingen i Sverige och västvärlden de senaste tio åren. Nazisternas väg till makten kantades av en lång och sårig politisk strid där en alltmer aggressiv, konservativ höger kastade försiktigheten överbord och vägrade söka kompromisser eller bry sig om konsekvenserna som den förda politiken fick för det egna folket.

Då som nu så fanns det kapitalstarka aktörer som inte väjde för att använda sitt inflytande för att urholka demokratin. Inte minst de tyska industriägarna var missnöjda med de många politiska reformer som kommit till stånd genom socialdemokraternas och kommunisternas starka politiska positioner, vilka ledde till snabbt ökade löner och förbättrade villkor för arbetarna. De började att stödja politiska grupper som ville avskaffa demokratin och underminera vänsterns maktposition. Från en urstark position vid 20-talets början, pressades socialdemokraterna tillbaka och reducerades alltmer till att bedriva ett parlamentariskt spel.

Efter valet 1930 stödde sig den nya rikskanslern Heinrich Brüning hellre på socialdemokraterna än på nazisterna i de hårdföra åtstramningar som slutligen gav honom öknamnet ”hungerkanslern”. Hellre än att ge nazisterna makten att omöjliggöra rikskanslerns arbete och tvinga fram Hitler som ny rikskansler, valde Socialdemokraterna att stödja en politik som skadade arbetarna och alienerade de egna partivännerna.

Socialdemokraterna stod i valet mellan två onda ting, och valde mycket klokt det mindre onda. Resultatet blev likväl att många tyskar kom att dra ett likhetstecken mellan att vara parlamentariker och ansvarstagande demokrat, och att verka för en hänsynslös åtstramningspolitik. I nästa val firade nazisterna ännu större framgångar, och under hösten har vi sett deras svenska avkomma nå toppnoteringar i opinionen.

Samtidigt var stora delar av medelklassen och landsbygdens protestanter politiskt hemlösa, berättar Benjamin Carter Hett. De var skeptiska till tyska katoliker och judar, och öppet rädda för socialdemokraterna och kommunisterna på grund av hotet från Moskva, men sökte ändå ett politiskt alternativ som lovade att ta socialt ansvar. De ville ha vänsterpolitik utan socialism, och nationell gemenskap istället för splittring. Krigstiden hade fört med sig en ny känsla av att tillhöra ett tyskt folk, och vara del i en ödesgemenskap, men inget annat parti fångade upp denna diffusa stämning lika väl som nazisterna.

Man kunde ändå ha trott att de flesta tyskarna borde ha insett att de våldsamma och högljudda nazisterna inte var politiskt gångbara, att de inte skulle kunna arbeta parlamentariskt med att söka allianser och kompromissa. Men journalisten Peter Drucker gjorde redan på 30-talet en träffsäker analys: Det var inte så att folket hade gått på nazisternas retorik. De röstade på nazisterna trots att det var allmänt känt att de var ohederliga. ”Nazi” var inte så mycket en förkortning på ”nationalsocialist” som det var ett skällsord, en beskrivning som låg nära att kalla någon för en jöns.

I spänningen mellan rädsla för kommunismen, harm över förnedringen vid krigsslutet 1918 och skepsis inför parlamentarismens möjligheter, skapades ett nytt politiskt utrymme för symboliska utspel som tilltalade känslolivet. De som röstade på nazisterna var inte längre intresserade av rationalitet eller sanning. Att anklaga nazisterna för ohederlighet var därför irrelevant för deras väljare.

På samma sätt kunde högerlutande militärer efter krigsslutet anföra konspirationsteorier om att den tyska armén trots sitt underläge ändå hade kunnat vinna kriget, om de inte hade huggits i ryggen av politiker på hemmaplan, företrädesvis socialister och judar – den så kallade ”dolkstötslegenden”. Den saknade helt verklighetsförankring, men fyllde ett viktigt känslomässigt behov av att finna en syndabock.

I slutänden var det högern som via en lång rad politiska manövrer skrev under Weimarrepublikens dödsdom genom att ge makten över regeringen till Adolf Hitler. Socialdemokraternas kamp för att isolera nazisterna hade inte tjänat till mer än att skjuta upp det oundvikliga.

Och med det kan vi konstatera att den stora skillnaden mellan då och nu inte står att finna i högerns agerande. Tvärtom speglar dess agerande troget Weimarhögerns fram till 1933. Riksdagens två konservativa partier har denna höst öppnat dörren på vid gavel för samarbete med Sverigedemokraterna. Häromveckan gav KD-partiledaren Ebba Busch Thor en intervju i den SD närstående, rasistiskt impregnerade nättidningen Nyheter idag, och under hösten har Ulf Kristersson ådragit sig mycket allvarlig kritik för sitt svikna löfte mot Förintelseöverlevaren Hédi Fried.

Det säger mig att den konservativa högern inte har lärt av historien. Men det har vi andra. Förhoppningsvis har vänstern och liberaler även lärt sig en annan viktig läxa av historien, nämligen att den aldrig upprepar sig, även om den kan återvända till variationer på samma tema.

Demokratin är den metod vi använder för att komma överens som samhälle istället för att använda våld mot varandra. Med den grundläggande insikten blir det också tydligt varför det nakna politiska våldet är så nedbrytande för demokratin. Då som nu så är det politiska våldet fascisternas livsluft, och demokraternas gruvgas. Och våra utsatta minoriteter är kanariefågeln i gruvan.

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning.

Trots att svenska medier den gångna hösten verkar ha gjort sitt yttersta för att hävda motsatsen, så lever vi idag ändå i en tid som är nästan helt befriad från våld, jämfört med hur livet såg ut för bara hundra år sedan. Den nya högern är fortfarande nog så farlig för de minoriteter som den trakasserar och hetsar emot, men dagens hotfulla sverigedemokratiska nättroll kan inte ens börja jämföras med tiden då en tre miljoner man stark Sturmabteilung sänkte flera tyska städer i ett tillstånd liknande inbördeskrig, och gjorde det politiska livet omöjligt för sina motståndare.

Sverigedemokraterna är ett av världens största och mest framgångsrika partier som grundats av nazister och ända sedan dess i en obruten linje har avslöjats med nazister och fascister i sina led. Men inte ens de har ett större manöverutrymme än att de tvingats bredda sig och tona ner sin agenda. Det är lustigt att konstatera att vi nu har ett neofascistiskt parti som åtminstone på pappret tar avstånd från politiskt våld, stöder samkönade adoptioner och rådande abortlagstiftning. Det är en påminnelse om att de allra största förändringarna, kontinentalförskjutningarna, sker diskret och över lång tid.

När jag läser lärdomarna från Weimarrepubliken, inte minst hur systerpartiet till de svenska Socialdemokraterna agerade – resolut, klokt, men i slutänden alltför svagt – så inser jag att även vi demokrater måste uppdatera oss, liksom många fascistiska rörelser redan har gjort i många länder. Vi kan sannerligen inte hoppas vinna striden med sådana medel som misslyckades redan på 30-talet.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning. De som har tappat intresset för en politik som bygger på fakta, heder och samarbete kommer inte med lätthet att vinnas tillbaka. Och de kommer verkligen inte att imponeras av sådant som fakta, heder eller samarbete.

Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts – men inte med fakta så som skedde utan effekt under 1920- och 30-talen. Min övertygelse är att skrämselpropagandan måste ställas mot en annan och mer hoppfull berättelse om ett Sverige som är vårt växande hem, ett hem som blir bättre för varje ny människa som väljer att bygga sin framtid här tillsammans med oss.

De som däremot inte ännu är immuna mot fakta, men likväl väljer att gå den nya högerns ärenden, borde läsa The death of democracy och begrunda hur de vill bli omskrivna av framtidens historieprofessorer.

MATTIAS IRVING

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen