När vanliga män blir mördare

Litteratur/Kultur
”Helt vanliga män.” Collage: C Altgård / Opulens.

VANLIGA MÄN. Hur kom det sig att vanliga tyska män relativt snabbt kunde förvandlas till villiga mördarmaskiner kapabla att begå fruktansvärda brott mot Polens civilbefolkning? Om detta handlar Christopher Brownings bok Helt vanliga män.  Elisabeth Brännström har läst den.

 

 

Helt vanliga män av Christopher Browning
Översättare: Inger Johansson
Norstedts förlag

Under sina drygt sexton månader i det ockuperade Polen 1942-1943 mördade medlemmarna i den tyska Reservpolisbataljon 101 trettioåttatusen judiska män, kvinnor och barn. De medverkade också till att fyrtiofemtusen sändes vidare till koncentrationslägret i Treblinka. Detta var ovanligt många, till och med för den nazistiska ordningspolis som lydde under Heinrich Himmler, och bataljon 101 lade inte heller fingrarna emellan när det gällde att ta livet av icke-judiska polacker eller fördriva dem från hus och hem.

Reservpolisbataljonerna bestod för det mesta inte av tränade yrkessoldater utan av helt vanliga män som blivit för gamla för att kallas in till militärtjänst, men det som gjorde bataljon 101 något ovanlig i sammanhanget var att flertalet av de cirka femhundra ordningspoliserna kom från Hamburg, en av Tysklands minst nazifierade städer, att de tillhörde arbetarklassen och att många tidigare i livet hade varit aktiva inom facket och röstat vänster i valen. Hur kom det sig då att just dessa män relativt snabbt kunde förvandlas till villiga mördarmaskiner kapabla att begå fruktansvärda brott mot Polens civilbefolkning?

I Helt vanliga män, som i år kommit ut i utökad nyutgåva på Norstedts ägnar sig den amerikanske författaren och historikern Christopher Browning åt att försöka svara på just den här frågan. Männen i Bataljon 101 hade ju, med några undantag, varit ansvarstagande familjefäder med vanliga jobb som levt i stort sett respektabla liv före nazisternas tillträde 1933 och i det bevismaterial som framkom under rättegången som hölls efter krigsslutet visade det sig att långt ifrån alla hade varit rabiata antisemiter.

Hur lösgjordes då den destruktiva kraft som uppenbarligen gömde sig inom dessa på ytan helt vanliga tyska medborgare? Browning visar upp ett inledande scenario som på många sätt pekar på att den vanliga förklaringen som tillkom efter krigsslutet, att männen varit rädda för hårda repressalier om de inte utförde order, inte stämde med verkligheten. Tvärtom ombads de män som uttagits till tjänst vid den första attacken på civila i den lilla byn Jòzefòw av sin gråtande bataljonsledare, Wilhelm Trapp, att stiga åt sidan om de inte kunde klara av att skjuta de ettusen åttahundra judar som levde i byn, bland dem ett antal åldringar och barn. Tolv män steg genast åt sidan och möttes av full förståelse från Trapp, som enligt order från Himmler erbjöd ”de svaga” mindre betungande uppdrag eller förflyttning.

Av dem som stannade kvar mådde några stycken tillräckligt illa för att begära dispens, men flertalet blev ändå kvar, trots det våldsamma obehag de kände inför dödandet. Med tiden mattades dock obehaget av eller rationaliserades bort och även de mer tveksamma männen kunde snart utan att darra det minsta på handen skjuta ihjäl ett spädbarn och mamman som bar det i famnen med ett och samma skott och försvara det som mer humant än att mörda dem var för sig.

Brownings analys bygger på att grupptrycket inom brigaden var starkt och att solidariteten med gruppen blev betydligt viktigare än valet att vägra ta oskyldiga människors liv. Många ville inte heller visa sig ”svaga” och med tiden blev dödandet mer och mer normaliserat för att till sist urarta helt när fienden successivt blev alltmer avhumaniserad. Browning sätter också sin analys mot den som gjorts av hans främste kritiker Daniel Goldhagen, vars främsta argumentation berör vikten av den propaganda den tyska befolkningen utsattes för och den antisemitism som infekterat hela samhällsklimatet.

Det är upp till varje läsare att själv bedöma trovärdigheten i resonemanget, men en sanning verkar kvarstå och det är att även helt vanliga samhällsmedborgare kan visa sig kapabla till att begå fruktansvärda grymheter. Den vanliga frågan i de här sammanhangen uppstår också: hur hade jag själv reagerat i samma situation? En skrämmande men mycket läsvärd bok.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen