RÄDSLA. Nazister accepterar inte de vanliga spelreglerna kring rättigheter och skyldigheter. Ingen inbjudan till öppna samtal räddar därför liv, revben eller det goda i samhället, skriver Samira Ariadad.
En del av oss har redan börjat göra upp en plan B och plan C för var vi ska bo den dag då nazister och rasister har större makt än vi kan stå ut med. Rädslan har den effekten på folk. Flyktviljan eller strävan att vara till lags för att komma undan lindrigare, för att kanske bli skonad, är kanske en grundläggande instinkt. Men även om det ibland är bättre att fly än illa fäkta kan vi inte resonera så med dagens högerextrema framfart. För rädslan skapar grogrund för det fruktade att växa ytterligare.
I mitten av april skrev Mikael Delin ett reportage i Dagens Nyheter om nazister och Ludvika, detta ofrivilliga näste för medlemmar av Nordiska motståndsrörelsen (NMR), en kommun där ett flertal skolor, byalag, butiker och även medier haft en omväxlande naiv och räddhågsen inställning till NMR:s bygge av en nationell nod. Tron på dialog har fått sig en ordentlig törn sedan ett litet problem vuxit sig stort. När det sker rekrytering av barn och ungdomar i skolor, när en NMR-ledare sitter i kommunfullmäktige och när pizzeriaägare blir misshandlade är det lätt att se hur en gnista blev till en brand. Det är här yttrandefrihetsdiskussionen ibland inte bara ger frihet, utan curlar fram våldsamhet. Den nazistiska yttrandefriheten har inget motstycke i skyldigheter. För vem skulle våga utkräva sådana?
Varken idén om att ”låta dem vara och ge dem ingen uppmärksamhet, så försvinner de” eller inbjudan till öppna samtal räddar liv, revben eller det goda i samhället: liv, frihet och fred. För vi kommer inte att få något ”låt dem vara” tillbaka från nazisternas håll. Därför blir denna frihet, som i grunden bygger på ett utbyte, skev, naiv och rent ut sagt livsfarlig.
Genom samhällets naivitet och räddhågsenhet har NMR märkt hur de kan vinna mark. Från bakluckeknivar till bomber, från dolda våldsdåd till mer öppna. De har allt att vinna på vår rädsla. För de nya rekryterade innebär den makt och gemenskap. För fienderna, vilka i deras ögon är väldigt många – och du kan absolut räkna in dig själv bland dem – skapar rädslan tystnad och därmed större utrymme. Om rädslans gräns tidigare gick vid att fysiskt behöva försvara sig mot en nazistisk attack, inställer den sig i dag allt tidigare: vid att uttala sig, att se sig bakom ryggen när man river ner NMR-klistermärken.
Efter NMR:s attack på Kärrtorps antirasistiska demonstration verkar de ha bestämt sig för att trappa upp de symboliska och målinriktade våldsaktionerna. Våldet ger dem publik och uppmärksamhet. De rider fortfarande på den vågen. Och inte bara nazisterna. När sverigedemokrater bokar torgmöten och ställer in, använder de påhittat offerskap som en kampanjstrategi.
Ju mer vi backar, ju mer tålamod vi visar, desto våldsammare motstånd kommer att krävas av oss och våra barn i framtiden. För varje gång någon låter dem dela ut propaganda på skolorna, eller för den delen inte vågar ta det jobbiga samtalet med barn och vuxna om samhällsproblem, om skillnaden mellan individer och grupper, om diskriminering, klass och segregation, kommer allt fler av oss, skribenter, butiksägare eller aktivister, behöva försvara våra liv med näbbar och klor.
Rädslan försvinner inte, men kan övervinnas med övertygelse och vägran. Även om några av er är anonyma, ändrar det inte på vår hudfärg. Och en dag är inte heller din anonymitet eller strävan att ”leva livet som vanligt” något val.
samira.ariadad@opulens.se
