
TV. David Attenborough fyller 100 år i dag. Jesper Nordström minns och reflekterar över den brittiske zoologens genomslagskraft som tv-kändis.
Vår mellanstadieklass var rektorsområdets värsta. Jag gick på det som kallades ”kliniken” och det var väl vi som antingen hade diagnoser eller mest ville supa varje helg. Det var den tiden man slutade fråga om man skulle leka, utan man frågade ”ska vi va’”? Leka, det gjorde ju de som bara var elva och minsann inte gick i så hög klass som vi. Så när jag frågade ”ska vi va’” till ett av glinen så förvånades jag över att han sa ”nej, jag kan inte, jag måste förbereda videon för ’Den levande planeten’.” Detta var 13-åringens insteg i vuxenlivet. Attenboroughs naturprogram samlade, när det begav, sig svenskarna framför tv-apparaterna på 80-talet.
Det säger något om David Attenboroughs genomslagskraft, att han kunde fascinera så brett tilltala alla folklager. Så här i efterhand har jag känt att hans program var samma sorts ”lägerelds-tv” som Razzel eller när Ingmar Stenmark åkte. Man skulle liksom bara se det. Med sin torra ”BBC-engelska” och sina kritvita ben i khakishorts var Attenborough som en tv-mässig Livingstone, fast såklart utan det kolonialistiska draget. På senare tid alltmer politisk som debattör om miljöförstöring. Bevarande i stället för exploaterande.
Om Attenborough är en nationalklenod i Storbritannien? Om jag säger så här: Drottning Elizabeth skrev ett brev till Heathrow och ”rekommenderade” att en flyglinje skulle senarelägga flighter eftersom Attenboroughs tv-team skulle filma en kaktus i närliggande Kew Gardens. Det rörde sig om en växt som blommar vart 75:e år och teamet ville inte ha det störande ljudet av jetmotorer i bakgrunden.
Nu, nästan parodiskt självklart, fyller krutgubben hundra och jag tänker tillbaka på hur Storbritanniens attityd till omvärlden var 1926 när han föddes. Då var det som om världens alla kulturskatter och miljöer ”egentligen” hörde hemma på British Museum. Ur det perspektivet är Attenborough faktiskt inte så typiskt brittisk men samtidigt i positiv mening så brittisk att man bara har fått kapitulera för hans märkliga röst; torr och engagerad i samma andetag. Som den där coola gubben som var vaktis på vår skola. ”Hörni, sluta med det där och kom och kolla på det här roliga i stället.”

jesper.nordstrom@opulens.se


