DANS. Lena Torquato Lidén har sett ”Cycles” med Boy Blue under Göteborgs dans och teaterfestival. En av festivalens höjdpunkter.
Boy Blue grundades i London 2001 och är kända som en av Storbritanniens mest stilbildande aktörer i genren hiphopinfluerad samtida dans. De är baserade i ett mångkulturellt community och har skapat en plattform där dansare ges möjlighet att utvecklas. De fick ett genombrott med prisbelönade ”Pied Piper: A Hip-Hop Dance Revolution”. Därefter har det följt internationella framgångar.
Den Sverigeaktuella föreställningen presenteras inom Göteborgs dans- och teaterfestival i samarbete med Stora Teatern och Next Move.
Innan huvudföreställningen börjar får vi se ett mycket lovande utdrag med tre dansare, den grupp som för närvarande har sitt residens på Stora teatern. De följer varandra och scenljuset leker över scenen så att de flyttar sig mellan ljus och mörker. Stora bylsiga kläder gör dansarna androgyna vilket känns som att det är meningen.
Sedan följer en konstpaus, innan den rad av stolar som ställts ut längst bak på scenen fylls. De är många, kvinnor och män som sätter sig på dem. Stretchar och pratar med varandra. Avslappnade och snabba är deras rörelser och sätt att vara. Här är det inte androgynt alls. Stiliserade streetdancekläder i gråa nyanser och de unga kvinnorna har bara magar till sina baggy byxor. Några bär nutidens korta bylsiga anorak.
Boy Blue börjar dansa och tonen i musiken, deras rörelser och unga, energifyllda sätt att röra sig griper tag i mig direkt. Det är samma busiga sätt att ta sig an dance battle som jag brukar se på en fullsatt utomhusscen på det stundande Kulturkalaset utanför, men med den skillnaden att de uppträder i en extremt noggrant koreograferad form.
Boy Blue rör sig som en enda massa
De rör sig som en enda massa, som en virvelvind omgivna av musik som är på samma gång hiphop, soul och moderna dansföreställningars brötiga höga toner. Ibland känns det lite som att det är två soundtrack samtidigt vilket är det enda som jag inte gillar med denna energiska ekvilibristiska tvåaktare.
Jag tar fram decibelmätaren men den ger mig fel, jag tror det är över nivåerna eftersom jag måste hålla för öronen. Då jag ofta är på större konserter och festivaler är det inte ofta jag känner att jag behöver skydda mig på det sättet. Det finns inga öronproppar i Kristallbaren heller tyvärr.
Jag tittar ändå till slutet, eftersom det inte går att missa denna lekande dansföreställning med extremt starka dansare både i uttrycket och i sina kroppar.
lena.torquato.liden@opulens.se
