FESTIVAL. Nyligen tog Göteborgs dans- och teaterfestival återigen plats i staden. Festivalen bjöd på scenkonst, möten och fördjupningar. Här följer Lena Torquato Lidéns rapport från den så kallade branschdagen.
Göteborgs dans- och teaterfestival
Branschdag – ”Kulturens mjuka makt”
”Hur påverkar samhällsutvecklingen scenkonsten – och vilka utmaningar och möjligheter skapar det för konstnärlig frihet, programläggning och kulturens roll?” Den frågeställningen är utgångspunkten när Göteborgs dans- och teaterfestival arrangerar konferens i form av en så kallad branschdag.
Stora Teaterns sorl tystnar och Phax Ahmada intar scenen, han är en erfaren mimare och dansare som på samma gång är 6 år och 60 år. Den lätthet med vilken han rör sin kropp är omisskännligen hans och precis som jag är en del av Göteborg är han också det, trots att han är född på Madagaskar och uppväxt i Paris och att låta honom inleda konferensen och kuratera utomhusshowerna är ett snilledrag.
Det märks tydligt att konferensen, som är en del av Göteborgs Dans- och Teaterfestival och hålls på engelska, är en del av upptakten till valet i vårt eget land. Lotta Lekvall från Folkteatern leder samtalen och introducerar den första talaren.
Elena Polivtseva är en ung oberoende forskare och medgrundare av Culture Policy Room baserad i Belgien. Elena arbetar internationellt med frågor som rör kulturpolitik, kulturella rättigheter och konstnärlig frihet och hennes föredrag fokuserar på kulturella näringars oberoende i förhållande till det omgivande samhället.
– För första gången på 20 år finns det fler autokratier än demokratier i världen.
I hennes forskning har 33 procent av respondenterna, som är professionella europeiska kulturutövare, svarat att de har blivit censurerade och ännu mer intressant är att 37 procent redan har censurerat sig själva när de insett att de ämnen och idéer de vill undersöka i föreställningar inte kommer att falla i god jord hos finansiärerna. Hon tror att trenden kommer att fortsätta, att fler kommer att självcensurera.
Men det finns också en annan aspekt av nutiden som gör att de ämnen som scenkonsten tar upp håller på att förändras och det kallar hon för ”deltagandeparadoxen”. När det blir allt vanligare att interagera med publik så ändras kursen på de konstnärliga budskapen eftersom människorna de möter inte alltid är redo för det som berättas. Detta tycker Elena också kan kopplas till ”uppmärksamhetsekonomin” och det digitala bruset, en tillvaro där enkelhet blir belönad.
Under det påföljande panelsamtalet intresserar jag mig mest för Kasper Holten, direktör för Danmarks nationalscen Det Kongelige Teater och verksam som regissör inom opera och scenkonst.
– Sluta gnälla! Har vi modet att omfamna förändringar?
Det är frågan som han tycker att de som lägger repertoar för scenkonst ska ställa sig. Logiken i att vända sig enbart till en pytteliten kulturell elit är främmande för hans sätt att tänka. I stället berättar han om ett projekt där de låtit bygga en lekplats där barn kan möta klassisk musik på ett nytt sätt. Det heter Hurlumhuset och öppnar i december 2026.
– Att ta del av kulturella upplevelser är en intellektuell och själslig nödvändighet för människor
Dritëro Kasapi är dramatiker, regissör, konstnärlig ledare och teaterchef vid Riksteatern. Han pratar om konstnärlig programläggning som ett sätt ”att skapa kollision” och att konstnärliga bedömningar inte kan räknas som bokföring, det finns inga garantier för resultatet. Just för att kultur har en förmåga att föreställa sig och gestalta framtiden är det viktigt. Sedan får han sällskap på scen av Birgit Berndt – konstnärlig ledare och vd för Coda Oslo International Dance Festival och Nils Haarmann – co‐curator för Find‐festivalen och dramaturg vid Schaubühne Berlin.
Haarmann erkänner att det finns många blinda fläckar i urvalsarbetet vilket ju beror på att man som curator för en konstinstitution ändå inte har sett allt och det man inte sett väljer man inte eftersom det är en viktig del att personligen vara en garanti för kvalitet. Birgit Bendt tänker att det ändå finns mer rörelsefrihet i att välja till en festival än till en scenkonstserie. En festival har en publik som är sugna på att ta in, att se mycket och olika saker på en kort tid så då har de också större förståelse för nya saker.
Jag håller med henne, vi som är publiken på denna Göteborgs dans- och teaterfestival har ett sug efter att omge oss med många olika upplevelser!
lena.torquato.liden@opulens.se
