
TEATER. Jonas Lindman konstaterar att ”Tartuffe” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är en komisk, intressant och mycket sevärd teaterföreställning.
”Tartuffe” hade premiär på Kulturhuset Stadsteatern den 28 augusti 2026 på Stora scenen. I regi och bearbetning av Eirik Stubø möter vi Magnus Krepper som Tartuffe, Peter Andersson som Orgon, Marie Richardson som Dorine och Helena af Sandeberg som Elmire.
Jag går till teatern förväntansfull. När jag kommer in är scenen redan öppen. Skådespelarna går omkring på scenen medan det fortfarande är tänt i salongen. Ibland tittar de ut mot publiken. Det förvånar mig och skapar samtidigt en känsla av intimitet. Det känns som om föreställningen redan har börjat innan den egentligen har börjat.
Det är kanske också här min egen betraktelse börjar. Vad händer med människan på scenen? Vad gör kroppen, tystnaden, musiken och blicken med oss som sitter i salongen? Och vilken bild är det som följer med oss ut när föreställningen är slut? I ”Tartuffe” blir frågan nästan självklar: vad händer med människan när hon går in i en roll?
”Tartuffe” är som bekant en pjäs från 1600-talet, men föreställningen känns modern i sitt uttryck. Samtidigt finns ursprungskänslan kvar.
När äldre bilder visas på fonden förs en känsla av en annan tid in i det moderna scenrummet. Det blir en fin kontrast mellan det avskalade och samtida och bilderna som påminner om pjäsens ursprung. Föreställningen känns både nutida och historisk på en och samma gång.
Scenen är avskalad och det finns inte särskilt mycket rekvisita. När jag först ser den tänker jag att det ska bli svårt att fylla den. Men det blir det inte. Det är skådespelarna och musiken som fyller rummet. Och framför allt Magnus Krepper.
Tartuffe, mellan fromhet och tystnad

Som Tartuffe spelar Krepper en religiöst from man. Men publiken vet hela tiden att fromheten är något han spelar. Vi ser igenom honom nästan från början. Det är också detta som bygger mycket av föreställningens komik.
Krepper är mycket fysisk, men hans starkaste uttryck finns ofta i det lilla: pauserna, stillheten, ett snabbt hummande eller ett kort svar. Ibland säger han nästan ingenting och ändå tar han över rummet. Tajmingen gör att även tystnaden blir komisk.
Peter Andersson spelar Orgon med en nästan barnslig godtrogenhet. Han tror på Tartuffe trots att de andra omkring honom ser vad som händer. Nästan alla genomskådar Tartuffe – utom Orgon. Det är en stor del av föreställningens humor. Vi i publiken vet mer än Orgon och väntar på ögonblicket när han själv ska förstå.
Välfungerande ensemble
De andra skådespelarna spelar för övrigt bra tillsammans och skapar en välfungerande ensemble. Emil Almén som sonen Damis har ett roligt sätt att spela sin roll. Marie Richardson som Dorine är smart och förnuftig och ser igenom Tartuffe. Helena af Sandeberg som Elmire får en viktig roll i avslöjandet av Tartuffe. Det är också här Eirik Stubøs regi blir tydlig. Det avskalade scenrummet gör att man ser skådespelarna och deras kroppar tydligare. I stället för att fylla scenen med mycket rekvisita får rörelser, blickar, pauser och musik bära föreställningen.
Musiken spelar en stor roll. Den förändrar rytmen och stämningen och blir också en viktig del av föreställningens komik. Versreplikerna gör föreställningen mer teatralisk, men språket flyter och känns aldrig tungt.
Tartuffe dansar bort
När Elmire försöker avslöja Tartuffe får Orgon gömma sig och själv se det han vägrat förstå. Tartuffe avslöjas inför hans ögon. Och då förändras scenen. Musiken spelar och Tartuffe dansar på ett skojigt sätt. Det blir ett slags sammanbrott för den religiöst fromma roll han försökt upprätthålla. Den man som tidigare kunnat dominera rummet genom tystnad blir plötsligt komisk..
När allt till slut reder ut sig känns det skönt. Samtidigt blir avslutningen oväntad. Tartuffe dansar mot fonden. Det är den bild jag tar med mig.
Jag kom in i salongen och mötte människor som jag ännu inte kände. Under föreställningen kom jag dem närmare. Framför allt Tartuffe och Orgon. Jag såg rollerna de spelade, men också människorna bakom dem. Och kanske är det detta som teatern kan göra som bäst: låta oss komma nära en människa genom den roll denna spelar.
När Tartuffe dansar bort mot fonden känner jag honom bättre än när jag kom in. Jag går därifrån fascinerad över hur bra föreställningen fungerar. Jag hade förväntat mig en bra föreställning, men den visade sig ändå vara ännu bättre än jag hade väntat mig.
”Tartuffe” på Kulturhuset Stadsteatern är komisk, intressant och mycket sevärd.

jonas.lindman@opulens.se


