Revolutionen börjar i Oakland

Scen & film
Tessa Thompson som Detroit och Lakeith Stanfield som Cassius Green (foto: SplashNews.com/IBL)

KLASSKAMP. Sorry to Bother You är en film som blev en överraskande sommar-hit bland både publik och kritiker i USA.  Daniel Lindvall har sett den och konstaterar att både absurdismen och klasskampen eskalerar i en film som slår det mesta i sin genre.

 

 

Sorry to Bother You
Regi och manus: Boots Riley
Medverkande: Lakeith Stanfield, Tessa Thompson, Jermaine Fowler, Danny Glover, Armie Hammer

”Presto, read the Communist Manifesto” löd första raden på första spåret på hiphopgruppen The Coups första studioalbum, betitlat Kill My Landlord. När frontmannen Boots Riley nu, 25 år senare, gör debut som regissör är det med en film där kapitalet tycks producera sina egna dödgrävare på ett lite mer bokstavligt sätt än herrar Marx och Engels förutspådde (exakt hur avslöjar jag inte här).

Riley — född 1971, uppväxt i en aktivistfamilj som under hans barndom flyttade från Chicago via Detroit till de Svartas pantrarnas och de militanta fackföreningarnas Oakland, Kalifornien — har aldrig varit direkt diskret med sin politik, vare sig i livet eller i konsten. Enligt den gamla klyschan om hur öppna politiska ställningstaganden står i motsats till det sant konstärliga, borde väl Riley producera själlös, humorbefriad plakatkonst. Istället är han en mästare på att skapa explosiva konstraster mellan fantasifulla estetiska utsvävningar och hårt slående budskap. Vem, med ett uns av rebell i sig, kan motstå krocken mellan den lättillgängligt melodiösa musiken, de eleganta ordlekarna och brutaliteten i texterna i The Coup-låtar som disco-poppiga ”The Guillotine” eller funkiga ”5 Million Ways to Kill a C.E.O.”? Riley vet precis var man hittar balansen mellan glimten i ögat och det fullständiga allvaret bakom alltsammans.

Fortsätt

 

Sorry to Bother You, som blev en överraskande sommar-hit bland både publik och kritiker i USA, är en fantasy-komedi om telefonförsäljning, klasskamp och rasism. Tänk, om möjligt, Ken Loachs Kalifornienbaserade strejkdrama Bröd och rosor möter Pans labyrint med inslag av satir à la Jonathan Swift och dystopiska övertoner från apokalyptiska 1970-talsklassiker som Soylent Green, så kommer ni kanske nära. Eller inte. För Rileys film har inte många motsvarigheter på repertoaren.

I centrum för handlingen står Cassius ”Cash” Green (Lakeith Stanfield), en ung man som bor i sin farbrors garage och försöker dra sig fram bäst det går i ett något lite framtida, men helt igenkännbart Oakland, där de ekonomiska klyftorna är enorma och det sociala förfallet är påtagligt. Cash får jobb på telemarketingföretaget Regalview, trots, eller kanske tack vare, ett alltigenom fejkat CV (fusket visar ju på initiativförmåga och en vilja att vara precis den anställde företaget söker).

Efter en knackig start får Cash lära sig ett knep av veteranen Langston (Danny Glover). Det gäller att hitta sin ”vita röst”, det vill säga en röst som andas självförtroende och otvungen kamratlighet, samt signalerar att dess innehavare egentligen är helt oberoende av huruvida det blir någon försäljning eller inte. Cash visar sig vara en naturbegåvning på området och blir snabbt en toppförsäljare. Samtidigt som arbetskamraterna påbörjar en strejk mot usla villkor — de jobbar för enbart provision — befordras Cash till Power Caller och får ta steget upp till den mytomspunna övre våning dit dessa färdas i egen guldhiss.

Det visar sig inte bara vara den lyxiga arbetsmiljön och den höga lönen som skiljer Power Callers från vanliga försäljare. De har också en unik vara att sälja, nämligen världens billigaste arbetskraft. Denna tillhandahålls av företaget Worryfree, som erbjuder hela familjer en ”bekymmerslös” tillvaro i form av garanterad mat och logi i utbyte mot livstids arbete. Deras reklamfilmer och billboards med fånigt leende människor i lätt pimpade fängelsemiljöer är allestädes närvarande. Men Worryfrees VD, Steve Lift (Armie Hammer) har vetenskapligt avancerade planer på ännu mer kostnadseffektiva arbetare. Och han vill ha Cashs hjälp.

Härifrån eskalerar både absurdismen och klasskampen i Rileys film. Inledningens lättsamt träffsäkra humor — de ”vita rösterna”, dubbade av vita skådespelare, greppet att låta Cash dimpa ner med skrivbord och allt mitt i maten eller sexakten hos de kunder som svarar i telefon — går över i en grotesk sannsaga om makt och människovärde. Inte minst anknyter Riley till den på sistone nyuppväckta debatten om relationen mellan slaveri och kapitalism, i nutida fängelser, likväl som på historiens plantager. Sorry to Bother You må ligga långt från den socialrealistiska stil vi ofta associerar med filmer om arbetsvillkor och strejker men den kryper inte desto mindre långt djupare in under huden på verkligheten än det mesta i genren.

DANIEL LINDVALL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen