Läderlappen – lyckad uppdatering av operett

 OPERETT. ”I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.” Det skriver Jonas Lindman efter att med stor behållning ha sett premiären på Confidencen i Solna.

Premiären för operetten ”Läderlappen” på Confidencen den 1 maj ägde rum i ett nästan övertydligt solsken, ett ljus som gjorde operettens nattliga lek med masker, begär och sociala hierarkier märkligt genomskinlig.

När publiken steg in i salongen var det som att gå från vårens öppna himmel rakt in i ett rum där människan får pröva sina roller på nytt. Johann Strauss berättelse om hämnd, förklädnader och ett balparty där alla identiteter upplöses i champagne och löften spelades här som en påminnelse om hur tunn ytan är mellan vardagens ordning och det liv vi fantiserar om att leva.

I denna version har figurerna fått biografier som fördjupar deras drivkrafter. Rosalinda är en före detta teaterstjärna som lämnat applåderna bakom sig och nu lever i äktenskapets borgerliga stillhet, en kvinna som en gång levde i ljuset men som nu måste spela en mer diskret roll i sitt eget liv.

Gabriel Eisenstein har ärvt sin pappas varuhus och rör sig i ett tryggt välstånd som tycks ha gjort honom rastlös, nästan barnsligt övertygad om att livet är en serie nöjen utan konsekvenser. När han ska till fängelset lockas han i stället till prins Orlofskys bal av Dr Falke, som iscensätter sin raffinerade hämnd. Rosalinda dyker upp maskerad, tjänstefolket gör detsamma, älskaren Alfred blandas in och till slut hamnar alla i fängelset – och i försoning. Skrattet fungerar som ventil men också som en fråga: vad återstår när masken blir ansiktet?

Regin av Caroline Gentele använder Confidencens historiska rum med en ovanlig självklarhet, som om byggnaden själv vore en medspelare i berättelsen. Hon låter scenrummet arbeta aktivt: fönster, dörrar, maskineri och publikens närhet blir en del av dramaturgin snarare än en bakgrund.

Den psykoanalytiska förskjutningen, där Dr Falke inte längre är notarie utan medicinsk doktor specialiserad på kvinnosjukdomar, för in tydliga blinkningar till Sigmund Freud och gör balen till ett slags psykologiskt laboratorium där figurerna tillåts leva ut det de annars döljer. Maskerna fungerar inte bara som skydd utan som tillstånd att tala sanning, och skrattet framstår som en strategi för att undvika allvar.

Regin präglas av en säker hand och en mycket träffsäker tajming; de komiska rytmerna får landa utan att tappa nerven och de mörkare undertonerna får den luft de behöver. Caroline Gentele har också skrivit om manuset och låtit justera flera av de partier som tidigare diskuterats, något som märks i hur berättelsen nu rör sig med större klarhet och självklarhet. Resultatet blir en scenisk helhet där varje entré, blick och paus tycks placerad med omsorg, och där operettens mekanik känns både stramare och mer levande än i traditionella tolkningar.

Julia Lindgren gör Rosalinda till föreställningens emotionella centrum, med en röst som bär både stolthet och sårbarhet. Förklädnaden blir här nästan en återkomst till scenen, som om hon genom masken återfår sin frihet.

Jonathan Koppel är en komisk motor med exakt timing och fysisk humor, och får publiken att skratta redan vid sin entré när Alfred först står utanför Confidencens fönster och sjunger innan han bokstavligen kliver in genom det och in i intrigen.

Minna Tägil ger Adele sprudlande energi och en tydlig social hunger som gör henne både komisk och rörande.

Marcus Pettersson tecknar Gabriel Eisenstein som en man som skrattar för att slippa tänka, medan Helgi Reynisson ger Dr Falke sval elegans och gör hämnden till ett experiment snarare än ett utbrott. Under Carl Vallins ledning har musiken arrangerats för sex musiker, vilket skapar en kammarmusikalisk klarhet där Strauss glans blir lätt och genomskinlig utan att förlora sin lyster.

Skratten i salongen är många och generösa, men de klingar ibland med en ton som dröjer kvar lite längre än skämtet. När ridån faller känns det som om festen inte bara handlat om förklädnader utan om människans behov av att fly sin egen vardag – och om den märkliga tröst som finns i att till slut återvända till den. I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.