FILM. I dag, den 1 juni, är det 100 år sedan Marilyn Monroe föddes. Filip Hallbäck reflekterar över hennes stora betydelse som populärkulturellt fenomen.
Marilyn Monroe förkroppsligade en patriarkal idé om kvinnlighet
I dag den 1 juni är det 100 år sedan Marilyn Monroe (egentligen Norma Jean Baker, 1926–1962) kom till världen. Hon skapade ett outplånligt avtryck i Hollywood. Till det yttre har hon långt efter sin tragiska bortgång förevigats i populärkulturen, till exempel inom bildkonsten av Andy Warhol, inom skönlitteraturen av Joyce Carol Oates och i musiken av Elton John och Madonna. På så vis har det kollektiva minnet av henne hållits vid liv.
Mytbildningen kring Monroe
Redan under hennes livstid odlades en mytbildning som med tidens gång gjort henne till ett emblem för kändisskapets baksida. För att förstå Monroes berömmelse måste den inramas i sin historiska kontext. Det handlar inte bara om hennes ikoniska medverkan i filmer som exempelvis Herrar föredrar blondiner (1953), Flickan ovanpå (1955) och I hetaste laget (1959).
Det var mot slutet av 1940-talet som hon kontrakterades av Colombia Pictures som sökte efter en ny kvinnlig filmstjärna, som påminde om den stora kärleksgudinnan Rita Hayworth (1918–1987). Initialt kan man säga att Monroe mer påminde om 1930-talets blonda bombnedslag Jean Harlow (1911–1937), som under sin storhetstid gjorde en pionjärinsats med sina vamproller och att göra det platinablonda håret till ett signum. Harlows hastiga bortgång vid 26 års åldern av njurinflammation under inspelningen av Saratoga (Jack Conway, 1937) gjorde henne mycket sörjd och saknad hos masspubliken.
På 1940-talet storsatsade Hollywood på en rad melodramer, som gick under beteckningen ”kvinnofilmer”, på grund av att män begav sig till Europa under andra världskriget. I huvudsak riktade sig dessa tårdrypande rullar, ofta med aktriser som Katharine Hepburn, Joan Crawford, Bette Davis och Barbara Stanwyck i huvudrollerna, till den kvinnodominerande publik som fanns kvar i USA. Den trenden gick dock mot sitt slut under början av 1950-talet.
Nya ideal under uppsegling
Två centrala utmaningar som kom att prägla 1950-talets Hollywood handlade dels om att biograferna fick en konkurrensfarlig rival, nämligen tv-apparaten, dels att den yngre generationen fick allt svårare att identifiera sig med tidigare filmstjärnor, vars strålglans kändes passé. Man kan nästan säga att det klassiska Hollywoodsystemet alltså hamnade i ett slags förfall, medan en ny ordning befann sig i en långvarig etableringsfas som långsiktigt förändrade spelreglerna.
En historisk brytpunkt
1950-talet blev dessutom en annan historisk brytpunkt. Officiellt var populärkulturen konservativ i bemärkelsen att man idealiserade kärnfamiljen, stereotypa könsroller och äktenskapet, men under dess yta skedde förändringar som utmanade den sedlighetsivrande synen på sexualitet och som banade väg för 1960-talets sexuella revolution. Laura Mulvey resonerade kring hur Monroe, med sina amerikanska attribut och sin ”strömlinjeformade sexualitet” kunde fånga det mångfacetterade gränssnittet av det ekonomiska, det politiska och det erotiska i en enda bild. ”Om Amerika skulle exportera glamourdemokratin till efterkrigstidens fattiga Europa, skulle filmerna vara dess butiksfönster”, skrev Mulvey.
Det var i ljuset av denna utveckling som Monroe fick sitt kraftfulla genomslag, när hon lanserades som Hollywoods stora sexsymbol och blev en av 1900-talets mest fotograferade personer. Hennes erotiska utstrålning bestod av en kombination av sårbarhet, excentricitet och fantasier om sexuell tillgänglighet. Som en skarp kontrast till 1940-talets femme fatales som utnyttjade sin sexuella makt för att locka män ner i fördärvet framställde Monroe sexualitet som något ofarligt och självklart.
Marilyn Monroe är ständigt aktuell
Inom underhållningsindustrin skapade hon en intressant och komplex dubbelroll. Hennes olyckliga barndom, spruckna äktenskap och mystiska omständigheter kring hennes död (som än idag är föremål för kontroverser, spekulationer och konspirationsteorier) blev minst lika välkända som hennes komiska talang och glamorösa framtoning.
Hos skvallerpressen framställdes hon nästan undantagslöst som en slampig och korkad bimbo, medan många vittnat om att privatpersonen bortom det mediala strålkastarljuset i själva verket var skärpt, beläst, ambitiös och empatisk.
Föga förvånande har hon väckt stort och mångfaldigt forskningsintresse bland filmvetare genom åren – inte sällan för det fält som benämns som ”celebrity studies”. Richard Dyer påpekade hur Monroe konstruerades utifrån och för en manlig blick och på så vis förkroppsligade hon en patriarkal idé om kvinnligheten, det vill säga, en sexistisk föreställning om att det hyperfeminina per automatik innebär brist på intelligens och att kvinnors kroppar enbart existerar för männens behag.
Som ett populärkulturellt fenomen går Monroes symboliska laddning djupare än så. Susanne Hamscha menar att Monroe med tidens gång blivit ett slags projektionsyta för berättelser om USA, liksom skärningspunkten mellan massmedier, kändiskultur och konsumtionssamhället. En del menar att hon blev som en gestalt för den amerikanska drömmen, någon som gick från en hjärtskärande barndom till att uppnå evig berömmelse. Hur mycket man än jämför efterkommande filmstjärnor med Monroe kan man säga att hon kommit att förkroppsliga en robust referenspunkt som anknyter till frågor om just kvinnlighet i massmediala sammanhang. Diskussionsfrågor som inte på något sätt försvunnit ur sikte, utan tvärtom ständigt förnyats och aktualiserats inom varje ny generation.
info@opulens.se
