Punken och inrättandet i hyllningskören

Scen & film
Kajsa Grytt och Malena Jönsson. (Foto: SVT.se).

NOSTALGI. ”Men de kritiska och samhällsanalytiska ansatserna övergår snart i det som man kan förvänta sig när svensk punk ska skildras: det konstanta Upprättandet. Det finns flera generationer av kulturjournalister som ser som sin främsta uppgift att ’brinna’ för punken”, skriver Andreas Engström.

Om man som jag är infödd Stockholmare, litet nostalgisk över sånt man inte riktigt upplevt och en gång i tiden lyssnat på tidigt 80-talspunk sitter man nog klistrad framför SVT:s serie i tre delar Eran om den svenska punken. De visserligen tidigare berättade historierna om banden har kompletterats med nya intervjuer och unikt dokumentärt filmmaterial.

Den spirande ungdomsrörelsen presenteras inte bara i en vidare kontext av politiska aktioner och subversiv gatuteater. Här förs dessutom intressanta resonemang om de svenska abc-förorterna, dit många flyttade in samtidigt och vad detta innebar för demografin, ungdomskulturen och vilka utmaningar som samhället stod inför.

Men de kritiska och samhällsanalytiska ansatserna övergår snart i det som man kan förvänta sig när svensk punk ska skildras: det konstanta Upprättandet. Vid det här laget finns flera generationer av kulturjournalister och proffstyckare som ser som sin främsta uppgift att ”brinna” för punken, ofta genom att förklara vad den betytt för dem personligen. Flera dagstidningar har idag skribenter som tycks närmast specialiserade på just denna nostalgi där den senaste pekoralen var Aftonbladets Petter Lindgrens text om Eran som tar formen av en alltmer förekommande typ av kultursidestext, hyllningen.

När filmarna i den avslutande tredje delen ger sig på att diskutera vad som det blev av det hela, har de, som jag kan se det, några alternativ att välja mellan. De skulle kunna fokusera på musiken för att se hur denna utvecklats och vad som skulle vara motsvarigheten idag. Eller skildra om och hur man försökt att ta itu med de sociala slitningar och utmaningar som samhället stod inför. Eller helt enkelt följa musikerna från Rågsved och se vad de gör idag.

Filmarna Kristina Lindström och Kristian Petri vill också hylla och går följaktligen i fällan, för de väljer naturligtvis det senare. Och här saknas det analys av den enkla anledningen att det inte finns material för något sådant. Följaktligen är undertexten att det är punk att köpa ett hus på landet, påta i trädgården, och att spela i band trots att man gör också annat, som att vara frilansare i kreativa näringar – en punkattityd det också.

En anledning till att punken aldrig tycks trötta ut den svenska medieeliten är nog att det så lätt går att tala om andra saker än musiken – det politiska, subversiva. Men däri ligger också problemet; i analyserna av punken så drar man ett likhetstecken mellan ungdomskultur, samhällskritik, politik, alternativa produktionsformer och musik på så sätt att det förutsätts att hela är kokat på samma radikala ingredienser oavsett om det handlar om politik, estetik eller stilistik.

Serien har diskuterats flitigt i sociala medier där någon skrev att det pratas hela tiden om att man inte behövde kunna spela, men alla kunde inte spela på samma sätt. En oerhört kärnfull kommentar. För hur man än vänder på stenarna så var punken i stort en musikaliskt oerhört konserverande musikstil som bejakade redan existerande musikaliska former som var just kommersiella. Och häri ligger såklart mycket av drivkraften för varje ung kille eller tjej som plockar upp en gitarr och efter att lärt sig ”de tre ackorden” samlat sina vänner och ”bildat ett band”: det slutgiltiga målet är att bli dyrkade rockstjärnor.

När filmarna i sista avsnittet inte har något mer att säga motiverar de såväl sitt filmupplägg och punkens hela existensberättigande just så: Annika von Hausswolff blir en av Sveriges främsta konstnärer, och Peter Puders i Commando M. Pigg en av Sveriges bästa gitarrister. I ungdomen ska man vara rebellisk och ”göra det själv”, i mogen ålder ska detta visat sig vara kommersiellt framgångsrikt. Och lever man ett svenssonliv så är det ett eget val och tydligen punk även det.

Mycket återstår ännu i diskussionen om punkens arv. Ska man dra de stora linjerna är det i vilket fall viktigt att bestämma sig för vad det är för något i denna kulturrörelse som man talar om.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen