Lysande ödesdrama om Karin Boye

Scen & film/Kultur
Lovisa Onnermark och Maria Zakrisson Mortensson (foto: Markus Gårder)

TEATER. Det är en lysande föreställning, skriver Torsten Rönnerstrand som sett Nakna som foster och gudar på Folkteatern i Göteborg.

 

 

Uppsättningen är ett samarbete med Riksteatern och förutom i Göteborg spelas pjäsen på turné över hela Sverige 11 oktober till 12 december; Falkenberg, Osby, Landskrona, Kristianstad, Växjö, Kalmar, Värnamo, Falköping, Eskilstuna, Tumba, Falun, Östersund, Umeå, Älvsbyn, Lund och Gävle. Se hela turnéplanen.

Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi: Mats Sahlström
Kostym: Elin Hallberg
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Ljuddesign och komposition: Cicely Irvine
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Maskdesign: Anna Olofson
Dramaturg: Magnus Lindman
Medverkande: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson
Folkteatern i Göteborg

”Du och jag hör ihop för hela livet”, skrev den renhjärtade poesiprinsessan Karin Boye i ett brev till Margot Hanel, en tolv år yngre kvinna av tysk-judisk börd. Henne hade den bisexuella och polyamorösa Karin träffat på en lesbisk fest i Berlin strax före det nazistiska maktövertagandet. Mötet skulle efter hand leda till en äktenskapsliknande relation som för Karins del varade livet ut.

Om denna relation handlar Nakna som foster och gudar, en pjäs av Isabel Cruz Liljegren som i höst spelas på Folkteatern i Göteborg. Det är en lysande föreställning, men äran borde inte bara tillkomma regissören (Helena Sandström Cruz) och de skickliga skådespelarna (Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson, Lena B Nilsson och Lovisa Onnermark). Man kunde också ha gett en eloge till litteraturforskaren Johan Svedjedal. Hans bok Den nya dagen gryr ligger så nära pjäsens text att den kunde ha nämnts i det för övrigt mycket informativa och välskrivna programmet.

Nakna som foster och gudar börjar – likt ett antikt ödesdrama – när mycket av det viktigaste redan har hänt. Vi befinner oss i april 1941 och Karin har just försvunnit efter en konflikt med den dyrkade ungdomsvännen Anita Nathorst, som ligger döende i cancer i sitt hem utanför Alingsås.

Från denna sena utsiktspunkt får vi blicka tillbaka på de åtta år som relationen mellan Karin och Margot varat. Vid det första mötet var den unga judinnan en blyg och mycket liten nittonåring, som ännu bodde kvar hemma hos sin stora familj. Efter mötet på den lesbiska klubben ska hon ha blommat upp på ett sätt som fick hennes fyra syskon att dra den förhastade slutsatsen att hon förälskat sig i en man.

Något liknande tycks också ha hänt med Karin, som betraktade Margot som sin första lyckade förförelse. Följande morgon ska hon till sin rumskamrat Kajsa Lönngren ha ställt frågan: ”Om en homosexuell har förfört en annan, vilka skyldigheter ska man anse att denna har sedan?”. Kajsa ska ha svarat med ord som blivit en av pjäsens nyckelrepliker – att förföraren borde ha samma förpliktelser som när en man förfört en familjeflicka.

Längre fram skulle dessa förpliktelser bli ett dominerande och ganska betungande inslag i Karins liv. Med sina magra inkomster bekostade hon våren 1934 den unga judinnans resa från Tyskland till Sverige. Den 6 februari flyttade de två väninnorna ihop i Karins tvårumslägenhet på Gärdet i Stockholm. Till en början uppgav de att de bara var bekanta, men efter hand blev det ändå klart för några av vännerna att de levde i ett slags äktenskap.

Karins relation till Margot tycks dock inte enbart ha dikterats av kärlek utan också av ansvarskänsla och medlidande. Hennes tyska väninna var en skadeskjuten varelse som haft otur i sitt liv. Därtill kom att hon var sjuklig och därför led av humörsvängningar som tidvis tycks ha gjort umgänget med henne ganska påfrestande.

Kanske var detta en bidragande orsak till att den passionerade Karins känslor efter hand riktades mot andra mål. Dit hörde en manlig kollega, men också den heterosexuella ungdomsvännen Anita Nathorst, som hon känt ända sedan 1918.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Vänskapen hade börjat på ett ungdomsläger där den sex år äldre Anita blivit något mitt emellan extramamma och storasyster till sin unga väninna. Drygt tjugo år senare avslutades den i och med att den deprimerade Karin avvek från den svårt cancersjuka Anitas dödsbädd. Några dagar senare hittades hon död i skogen utanför Alingsås. Dödfallet beskrevs som självmord, men det kan mycket väl ha varit ett sätt att ropa på hjälp som på grund av nattkylan fick oförutsedda konsekvenser.

Kvar i livet lämnades för en tid den förtvivlade Margot. Den unga judinnans återstående dagar blev likväl få. Några månader senare tog hon sitt liv med gas. Invid hennes döda kropp fann man enligt Cruz Liljegrens pjästext den dikt av Boye som börjar med orden ”En gång var vår sommar / en evighet lång”. Det är ett vackert slut och man ska inte hänga upp sig på att det i verkligheten var en annan dikt – ”Kunde jag följa dig långt bort” – som Karin långt tidigare hade riktat till en annan förälskelse, Gunnar Ekelöfs hustru Gunnel Bergström. Sådana friheter får en pjäsförfattare naturligtvis ta sig!

TORSTEN RÖNNERSTRAND
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen