LYRIK. Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men Lennart Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt, skriver Tommy Gunnarsson.
I grenverket av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag
Inte sällan har Lennart Sjögren jämförts med andra poeter som Tomas Tranströmer. Visst, det har något att göra med lättillgängligheten som samtidigt aldrig förlorar sitt djup. Men tilltalet i Sjögrens poesi är samtidigt dock något helt eget, och sedan debuten med Håll portarna öppna (1958) är han en av våra få men viktigaste nu levande landsbygds- och naturlyriker.
I hans nya diktsamling I grenverket målar Sjögren som han ofta gör med en mycket bredd centrallyrisk pensel. Det lilla kan få kosmiska proportioner och omvänt i Sjögrens poesi. Det är omöjligt att inte tänka på termer som holism när man läser Sjögrens poesi, och I grenverket är inget undantag.
Dock inte så mycket landsbygd som natur den här gången. Samlingen inleder med orden:
Undvik inte extasen
nu när torkan
alltmer breder ut sig över de inre fälten
Sjögren har dock inte velat ge sig attackerande in i någon miljö – eller klimatdebatt, men desto mer drabbande och kraftfullt blir tilltalet som är lika lågmält som det är visionärt, och I grenverket bjuder på många svindlande naturmystiska lyriska bilder där naturen lyfts fram som det allestädes vara det är.
Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt. Djupaste yttre och inre förundran är resultatet.
info@opulens.se
