En bondes perspektiv på miljörörelsen

Samhälle
Collage: Opulens.

ESSÄ. I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss, skriver Axel Lidén.

 

 

Axel Lidén är får- och skogsbonde i Östergötland. Gav 2017 ut Fårdagboken, arbetar med en bok om skog.

Medvetenheten om den pågående globala ekologiska katastrofen kanske snart når en tipping point. Även om det ännu enbart är ord och plakat, till skillnad från konkreta idéer, beslut och åtgärder, så är Greta Thunbergs utveckling från att vara ensam med sin strejk och sina protester till att företräda miljontals ungdomar världen över, slående och imponerande. Rörelsen saknar dock fortfarande utvecklade strategier för att fördjupa innebörden av att förändra allt som pågår i den globala industriella civilisationen.

Att förändra allt låter som en stor tugga, men det är svårt att förstå situationen på något annat sätt. Försök att komma på något i våra liv som inte är beroende av fossil energi. Olja, kol och naturgas (och som en sorts självlysande joker i leken: uran) ingår i allt vi gör, planerar, känner och funderar på. Kanske är det tydligast manifesterat i relationen till våra barn, de små personer som står oss närmast och väcker våra innersta känslor av kärlek, värme, närhet, beskydd och tillförsikt eller oro för framtiden. Tillhör barnen oss eller närmast tillgängliga skärm med uppkoppling? Hela vår kultur och våra värderingssystem är underkastade en fossildriven logik, där konsumtion av meningslösheter och förakt för och objektifiering av den naturliga, icke-mänskliga världen, är de tydligaste kännetecknen.

Möjligen innebär den akuta miljöförstöringen ett uppsving för en mer radikal kritik av kapitalismen, moderniteten och rent av civilisationen. En det-är fel-på allt-kritik har alltid funnits och dess idéhistoria är brokig och omfångsrik, alltifrån Diogenes till Rousseau till Kaczynski. Tidigare har sådana idéer och visioner drunknat i civilisationens och framförallt på senare tid den västerländska kapitalistiska högteknologins översköljande framgångar. Men om de skadliga verkningarna på ekosystemet visar sig bli alltför stora kan det uppstå ett rent praktiskt, snarare än idealistiskt, behov av att tänka i andra banor.

En svårighet med att landa en genomgripande kritik av samhället och ekonomin i bredare grupper i vår del av världen är att allt ser ut att fungera så bra, närmast perfekt. Vi bekymrar oss lite grann för våra barns skärmtid, uteslutande på grund av att de själva kanske rör på sig för lite och eller sover för dåligt, men missar den horribelt tragiska ironin i att tillverkningen av dessa leksaker sker till priset av förgiftning av naturmiljöer och förslavning av människor, många gånger barn. Visst känner vi till missförhållandena vid gruvbrytning av råvaror till våra tekniska prylar, men vi har inte möjlighet att väga de ekologiska och mänskliga kostnaderna mot vårt behov av att i varje vaket ögonblick själva digitalt distrahera eller passivisera ett barn med något sådant som Subway Surfers. Utvinningen av coltan kommer inte leda till jordens undergång, men är ett av oräkneliga exempel på hur teknologi och industriell infrastruktur lyckas dölja sambanden mellan å ena sidan vissa människors konsumtion och bekvämlighet och å andra sidan ekologiska problem och andras lidande.

Vår del av världen tycks ännu opåverkad av biosfärens försämring. Vårt samhälle fungerar fortfarande oförtjänt bra. En av få saker som den högteknologiska välfärdsstaten emellertid inte riktigt lyckats med är den mentala hälsan. En intressant aspekt av till exempel anarko-primitivism och Deep Green Resistance, vilka befinner sig i lite olika sektorer av den radikalt utanförstående kritiken av samhället, är att de inte bara ser praktiska och tekniska problem med kapitalism och högteknologi, utan att människor i allmänhet mår dåligt i detta system — även de, eller kanske särskilt de, som inte själva vet om det. Det är lätt att raljera över en sådan analys. Väldigt många människor har under globaliseringens tidevarv fått det mycket bättre, sett till de flesta mått på lycka och välmående. Men samtidigt har kritikerna eventuellt rätt i att vi — egentligen — mår dåligt. Och detta kan vändas till en ny radikalare miljörörelses fördel. Om civilisationen står inför en materiell kris, så kan resonemanget om att det alltid har rått en andlig kris i systemet, bli en anledning till att möta framtiden med tillförsikt.

Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden.

Problemet är att de allra flesta, även de som har en civilisations- eller kapitalismkritisk ideologi, själva är insyltade i övergreppet på planeten. Att leva i en stad exempelvis är omöjligt utan att i praktiken vara en starkt miljöförstörande faktor. Den urbana livsstilen — som till stor del även framlevs på landsbygden i vår del av världen — är en bränsletörstande maskin i vilken allting som någon någonsin efterfrågar tillverkas, transporteras och meddelas industriellt — och därmed fossildrivet. Det finns liksom ingenting som inte egentligen är sammanvävt med den globala högteknologiska infrastrukturen. Elbilar är ett perfekt exempel på en falsk lösning i ett system där vägen framåt måste innebära ökad efterfrågan på mer komplex teknologi, gruvbrytning och allt tätare spindelnät av leverantörskedjor över jordytan. Försök föreställa dig mer än några timmar utan elektricitet, pengar eller maskindrivna transporter. Det skulle vara som att stänga av the Matrix.

De fossila bränslena har gjort oss som har tillgång till dem totalt avskurna från förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden. Vi bor i hus som vi inte har byggt och med grannar vi inte känner. Vi är totala främlingar i vår egen värld, vi bebor den inte. De enda tankebanor som är möjliga gäller hur vi kan få tag på mer konsumtionsvaror, mer underhållning, mer prestigefulla och mindre betungande jobb och bättre karriärmöjligheter för våra barn. Det bästa alternativet de något mindre cyniska kan komma på är att hela denna missriktade hetsjakt på något sätt ska kännas lite mer rättvis och schysst.

Civilisationskritik och andra radikala former av samhällskritik har alltid framstått som långsökta. Trots att logiken möjligen är klar — att den moderna människan har tappat kontakten med naturen,  de andra och förutsättningarna för liv överhuvudtaget — är det inte möjligt att omsätta tankarna i praktik i en situation där bokstavligen alla är helt beroende av ett urbaniserat och högteknologiskt system. Men klimatkrisen tycks vara ett problem av sådan omfattning att även extrema lösningar framstår som rimliga. För om det nu är så att det är den teknologiska urbana livsstilen som sådan som är problemet, vart ska man vända sig, om inte mot dess motsats?

Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva.

Vår värld är för tillfället inrättad så att allt vi behöver — mat, värme, mediciner, relationer — distribueras till oss genom metoder som enbart är abstraktioner för oss. Det urbana livets grundläggande förutsättning är att den yta som vi bor på inte har någonting med vår försörjning att göra. Allt transporteras till oss och förmedlas av ett ekonomiskt system där pengar bara är den enklaste formen av abstraktion, medan räntor, obligationer och olika former av derivat lever ett liv i princip utom kontroll av någon överhuvudtaget. Och på ett avigt logiskt vis är det just den finansiella sektorn som driver på en ökad utvinning av kol och olja. Även till synes progressiva politiska förslag kan enbart syfta till bättre, möjligen mer rättvis, men oftast framförallt högre grad av produktion och distribution av välfärd. Och denna välfärd kan inom ramen för systemet enbart innebära högre grad av ackumulering och centralisering av resurser. Medan staden asfalteras, glasas in och kromas, utarmas naturmiljöer och det globala ekosystemet utan att vi märker det. Vi känner bara till det genom youtubeklipp.

Ännu en bitter ironi i det hela är att många dessutom tror att urbanisering och teknologi skulle kunna vara läkande för biosfären. Men kanske är inget annat att vänta under det massiva trycket av reklam och propaganda för den rådande ordningen. Många trodde att e-post skulle leda till mindre konsumtion av pappersmassa eller att internet skulle leda till mindre behov av transporter. Många tycker att en mindre högteknologisk framtid är ett steg tillbaka, att det verkar bakåtsträvande, medan just högteknologi, urbanisering och globala transportsystem tillhör den dammiga historia som ställt oss vid katastrofens rand. Städernas tillväxt står i direkt matematiskt samband med ökningen av koldioxid i atmosfären, den ökande användningen av plast och elektronik sammanfaller exakt i tiden med massutrotningen av djur och växter. En framtid värd namnet borde innebära något annat, något nytt.

Den globala klimatrörelsen skulle kunna skapa en öppning mot ett genuint återknytande till naturen och till den plats man bor på. Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva. Detta har såklart ingenting med skogsbad, bergsklättring, eller andra friluftstrender som poppar upp i den urbana konsumtionskulturen, att göra. Inte heller vurmen för trädgårdsodling, svampplockning eller hästdrivet skogsbruk är relevant så länge det enbart utgör pittoreska komplement till en i övrigt konventionell livsstil. Vad det gäller är att skapa förutsättningar för att leva utanför systemet, vilket ovillkorligen måste ske utanför staden och utan bil.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det går inte att på förhand att säga vilka de viktigaste elementen skulle vara i en alternativ samhällsform. Den enda principen är att frikoppla oss så mycket som möjligt från det globala nätverket av leverantörskedjor.

I övrigt bör vi uppmuntra alla förslag, inte bråka om vilket som är det bästa. En vedspis, en jordkällare och en fristående vattenbrunn är en bra början. Detta är inte förslag för en livsstil, det handlar inte om individens val, att man måste leva som man lär eller vara den förändring man önskar se. Det handlar framförallt om identifikation och om att förstå innebörden av och att hitta meningen med en tillvaro utan globala flöden av resurser.

Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

Ett av slagorden inom Deep Green Resistance är att om din överlevnad är beroende av att det kommer vatten ur kranen och el ur kontakten, kommer du slåss till döden för de eller det som distribuerar vattnet och elen. Det vill säga att du kan inte på allvar bli en motståndare till det fossildrivna urbana systemet med mindre än att du är oberoende av det. Och det är inte bara en praktisk fråga, utan också en mental och ideologisk.

Alla som har någon erfarenhet av att under en längre period leva med en viss grad av självförsörjning av förnödenheter, vet att tankarna också förändras och befrias. Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss. Det är inte bara förnedrande för var och en av oss, utan också ett hot mot planetens överlevnad.

AXEL LIDÉN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen