MUSIKEN. Kirill Serebrennikovs Leto är en tidsskildring där musiken och kärleken till den står i centrum, skriver Karolina Bergström. Filmen som har svensk premiär fredag nästa vecka framstår som en medryckande resa till forna tiders Sovjet.
Film: Leto
Regi: Kirill Serebrennikov
Manus: Kirill Serebrennikov, Lili Idova, Ivan Kapitonov, Mikhail Idov
Medverkande: Teo Yoo, Irina Starshenbaum, Roman Bilyk
För några år sedan orsakade en Kreml-baserad lagstiftare rabalder i Ryssland, när han påstod att vissa av den ryska rockikonen Viktor Tsois låttexter egentligen skrivits av CIA-agenter för att destabilisera det dåvarande Sovjetstyret. Även om påståendet snabbt fick kritik från mer insatta läger, säger det ändå något om den ofantligt subversiva roll rockmusiken spelade vad gäller kommunistregimens fall. I musikdokumentären Free to rock (2017) berättas exempelvis om hur dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carter i slutet av sjuttiotalet hjälpte countrybandet Nitty Gritty Dirt Band att som första amerikanska band turnera i Sovjetunionen, med baktanken att musiken på sikt skulle lyckas med att underminera det kommunistiska systemet. Och när hårdrocksfestivalen Moscow Music Peace Festival år 1989 lyckades samla glamrocknamn som Bon Jovi, Mötley Crüe och Skid Row i en gigantisk musikfest på dåvarande Leninstadion, var det bara en av de sista pudelfriserade spikarna i kistan för det röda styret.
I Cannesprisade Leto, som är regisserad av den ryske film- och teaterregissören Kirill Serebrennikov, ligger fokus på nyss nämnda Viktor Tsoi vars karriär som frontfigur i bandet Kino kom att göra massivt avtryck i den ryska rockhistorien. Men om hans liv, som sorgligt nog tog slut i en bilolycka 1990, får vi inte veta mycket. Leto inriktar sig tacksamt nog istället på en kortare period i Tsois liv då han under tidigt åttiotal lär känna Leningradparet Mike och Natalja Naumenko, och filmen är löst baserad på Nataljas egna minnen från stadens bubblande undergroundscen. Mike, som också är musiker och vid filmens början den mer erfarne av dem två, ser en gryende talang att ta tillvara på i Tsoi medan Natalja snart börjar känna starkare känslor för deras nya vän.
Att detta rör sig om lika delar sanning och kärleksfulla överdrifter får vi som publik veta genom en anakronistisk flyktig hipsterkaraktär, som inte försitter ett tillfälle att påminna oss om just detta. Det är inte det enda surrealistiska stilgreppet i Serebrennikovs film, där helt vanliga scener övergår i elektrifierat animerade musikvideor till sjuttiotalshits som “Perfect day”, “Passenger” och “All the young dudes”. Den visuella lekfullheten och det sammetslent glidande svartvita fotot får musiken att kännas ända ut i varenda nervbana, och det är inte för inte som filmen fått epitetet ”en smart anti-Putin-rockmusikal”. Troligtvis ligger filmen inte heller särskilt högt på Putins egen topplista, särskilt inte som Kirill Serebrennikov sedan augusti 2017 sitter i husarrest anklagad för förskingring och tvingades slutföra Leto i sitt hem utan tillgång till internet. Den politiska symboliken kunde inte vara tydligare, med tanke på talande scener ur Leto som den där Viktor Tsoi och hans band tvingas få sina texter godkända av partiet för att kunna framföra dem offentligt, och det är ingen djärv gissning att Serebrennikovs roll som ledare för den gränsöverskridande Moskva-teatern Gogolcentret, med såväl naket som drift med rysk konservatism på agendan, lär ha orsakat den enligt ryskt kulturliv grundlösa anklagelsen.
Men trots detta är inte Leto någon särskilt politisk film, utan mer en tidsskildring där musiken och kärleken till den står i centrum. Trist nog känns Natalja och andra kvinnliga karaktärer mer som dekorativa element än särskilt handlingsbärande, även om det förstås förhöll sig så under den tid filmen skildrar. Kan man stå ut med det, plus med det faktum att Serebrennikov mer skrapar på ytan än ger oss någon form av djuplodande berättelse, så erbjuder Leto en raffinerat medryckande tidsresa till ett Sovjet där musiken och rätten till den aldrig var självklar utan alltid villkorad.
karolina.bergstroem@opulens.se
