Sommarnovellen: Sommaren 1995

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

TREDJE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På tredje plats kommer Astera Ebraheim med novellen Sommaren 1995. Juryns motivering: En relativt kort text om ett barn som växer upp på Rosengård med en pappa som är kriminell. Den är mycket förtätad och välskriven med en fin språklig precision. Den är gripande på ett vis som vi i juryn tycker mycket om. Det rör sig om en synnerligen fin och speciell novell.

 

 

Astera Ebraheim, född 1989, bosatt i Hägersten. Jobbar som låtskrivarmanager men skriver vid sidan av på ett längre litterärt projekt. Har även gått författarskolan på Jakobsberg, publicerat dikter i Populär poesi och debuterade i antologin Vem bryr sig? (Systerkonspirationen).

Det stinker här inne. Men jag bryr mig inte, jag har fullt upp med annat. Jag vet ändå redan att mamma kommer att bli arg över röklukten i mitt hår, i mina kläder. En djup suck, några polska svordomar och sedan ringer hon till pappa och vill minsann påminna honom om hur farligt det är med passiv rökning. Speciellt om man är ett så känsligt och oroligt barn som deras dotter är.

Vi är fem barn här ikväll. Vi jagar varandra i korridorerna. Vi pratar alla tre olika språk, vi växlar mellan svenska, polska och kurdiska samtidigt som vi springer in och ut från de olika rummen inne på föreningen. Kurdiska föreningen. Ändå är det korridoren jag minns bäst, kanske för att jag kände mig så liten.

Vi fyra delar upp oss medan den femte får räkna till hundra. Sedan gömmer vi oss överallt, vi är små, allting här inne är mörkt. Vi gömmer oss bakom stolar, under biljardbord, under bordet där våra pappor spelar poker, bakom skåpsdörrar, bakom krukväxter. Vi låter mycket när vi blir hittade. Skriker rakt ut. Beskyller våra egna vänner för att ha fuskat. Skratt, spring, någon slår i hakan. Det är bara vi här. Och våra pappor. De fortsätter att spela poker under tystnad, röken i rummet sticker i ögonen, halsen, näsan. Vi frågar alltid om vi får vara med och spela fastän vi vet att vi inte får. En klapp på huvudet, kanske när ni blir äldre, säger de.

Jag drar min pappa i ärmen, gör mig till mitt gulligaste jag. När jag får hans uppmärksamhet pekar jag på ölen han dricker, frågar på svenska om jag får smaka. Han räcker mig glaset, låter mig få smaka på skummet. Jag dricker skummet långsamt men så fort jag känner den
söta ölsmaken kastar jag huvudet snabbt bakåt och låter den gula, ljumna drycken forsa rakt ner i min strupe tills pappa tar tag i glaset. Jag hann inte så långt men jag är ju så törstig. Någon skrattar, jag torkar mig runt munnen med handen och tackar så mycket på kurdiska. Pappa är annorlunda, pappa är inte som mamma, pappa blir aldrig arg.

Det är min tredje sommar här. Mamma och pappa skilde sig för sex år sedan. Jag bor hos mamma men jag längtar alltid efter pappa. Med pappa får jag presenter, långa bilturer, prata alla språk vi delar. Med pappa får jag en chinchilla som heter Charlie, med pappa får jag servera öl till hans vänner när de är hemma hos oss på kvällarna. Jag snor pistagenötter från köket och matar Charlie. Men Charlie blir inte kvar så länge. Pappa åker hem till hemlandet, glömmer att mata Charlie. När han berättar nyheten för mig på telefon säger han att Charlie dog av sorg, för att jag inte hälsar på så ofta som han hade velat. Jag gråter i flera dagar.

Vi är trötta nu, vi tar fram våra glaskulor och lägger oss ner på rygg i korridoren. Plastgolvet lutar, kulorna rullar förbi alla rum, vi ser dem rulla in i varandra, i väggar eller in i mörkret. Någon somnar, jag stirrar rakt upp i taket och räknar paneler. Jag är sist i klassen på att ha lärt mig att räkna till hundra, jag är livrädd att glömma alla siffror så jag ser till att räkna så fort jag kan, får. En, två, tre, fyra, fem.

Pappa kommer ut. Han stoppar in sina kort i skinnjackan och signalerar att vi ska hem nu. Jag reser mig, vinkar hejdå och försvinner in i mörkret tillsammans med pappa. När vi går, hör de andra hur vi sparkar på några glaskulor.

Klockan är mycket tror jag, det lyser från höghusen utanför. Gården är tyst ikväll. Balkongdörrar som står öppna, stora paraboler som siktar mot stjärnorna. Vi står på parkeringen vid föreningen och är tysta. Pappa tar på sin skinnjacka, gräver i sina byxor. Han ser på mig, jag ser på honom. Han hittar inte sina bilnycklar. Jag frågar honom på polska, kanske glömde han dem på föreningen? Jag fortsätter och föreslår att vi ska gå tillbaka och leta. Jag har kvar en runda kurragömma i mig fortfarande när jag känner efter. Pappa skakar på huvudet. Han nickar mot bilarna på parkeringen, säger på kurdiska att vi får nog försöka hitta bilen här ändå, kanske är den olåst. Jag ställer mig med armarna i kors, kisar ut i mörkret.

Pappa har en ny bil. Han hämtar alltid upp mig i nya bilar. Jag brukar stå och vänta utanför min förskola i Landskrona och speja efter en förare med svart mustasch. Aldrig en registreringsskylt, bilmärke eller färg. För de är olika varje gång. Ibland glömmer han att hämta mig och jag får gå med sorgsna steg hem till lägenheten där mamma står och röker under fläkten. Hon släcker cigaretten så fort jag kommer innanför dörren och säger åt mig att gå till mitt rum, samtidigt som hon öppnar alla fönster i hela lägenheten. Jag är ett känsligt och oroligt barn.

En gång frågade jag pappa på svenska, varför han alltid har nya men ändå gamla bilar. Han svarade mig på polska, att det är för att han gillar att mecka med dem.

Pappa hittar bilen. Den ser så ny och silvrig ut. Han ser sig omkring, lyfter upp en sten som matchar färgen på bilen. Jag räknar. En, två, tre, fyra, fem och han siktar inte ens, bara kastar. Pappas sten krossar förarrutan och jag skrattar. Det bubblar i mig. Nu är det min tur. Pappa fiskar upp mig i sin famn och halar in mig genom rutan, jag får akta mig så jag inte skär mig på kanterna. Jag är kanske sex år och smalast på förskolan. Jag är en perfekt medbrottsling.

Pappa regisserar mig utifrån, jag sitter under ratten i förarsätet med kablar i olika färger. Till slut vaknar motorn. Jag ger pappa tummen upp, han svarar med samma gest. Pappa ber mig öppna dörren inifrån och jag hoppar in i baksätet samtidigt som jag ser honom sätta sig i förarsätet.

Jag undrar om pappa har något kassettband i bilen, jag gillar när han spelar sin discomusik för mig. Han svarar på kurdiska att han måste ha glömt dem hemma men att han kan sjunga för mig. Får jag önska låt, frågar jag på polska. Han sjunger på dålig engelska och jag stämmer in genom att slå takten mot mina spinkiga lår.

När vi har parkerat utanför lägenheten, vänder han sig mot mig i baksätet. Han nyper tag i min kind, sådär hårt som bara han får göra och jag vet redan vad han ska be mig om. Jag nyper tillbaks ännu hårdare. Hans mustasch sticks mot min hand. Jag lovar att inte berätta för mamma.

ASTERA EBRAHEIM

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen