PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Spermien” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.
Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare. Denna vår med en essä om Folkungagatan och senast här i Littestraden med novellen Dottern.
Nu är vi glada över att återigen publicera en novell, den här gången med Spermien som ger inblick i freudiansk psykoanalys.
CAROLINA THELIN
Spermien
I drömmen heter jag Siri, i verkligheten Ingegerd – Ingegerd Johansson. Håller på att avsluta min psykoanalys för att till sommaren gifta in mig i den gamla svenska adeln.
Vi har arbetat mycket med mina drömmar. Mest har det varit mardrömmar då jag vaknar av att jag skriker. Detta är också en mardröm. Men den är fasansfull på ett annat vis, inga skrik, inga hot i form av bestar med öppnade käftar under mig där jag dinglar över avgrunder. Nej, denna skiljer sig. Psykoanalytikern kallar den, efter Freud, för prestationsdröm.
Hastar genom parken, hade velat sätta mig på en bänk och tänka igenom drömmen men kommer med andan i halsen fem minuter för sent. Dörren till mottagningsrummet står öppen. Kastar mig på soffan efter att hastigt fattat den utsträckta handen.
”Drömde i natt.”
”Jaha.”
”Det var den gamla vanliga om att jag skulle ta studenten fast jag redan tagit den. Men denna var annorlunda. För första gången kände jag, ja jag kände verkligen det fruktansvärda i att behöva gå tillbaka till skolan.”
”Du kände?”
”Det var som ett sug, en inre ödeläggelse. Jag hörde inte till.”
”Hur var drömmen?”
”Det var hemma på Söder efter ett lov. Jag skulle gå till skolan där jag inte varit på länge. Konstigt nog hade man inte rapporterat hem att jag skolkat.
Skolböckerna ligger utspridda på köksbordet och jag försöker samla ihop dom som jag ska ha med mig men jag vet inte vilka. Jag blir alltmer desperat. Har de fått nytt schema? Var ligger det nya klassrummet? Skulle jag ha läst läxor? Skulle jag hitta skolhuset, det nya, uppe på kullen? Tänk om ingen hälsar, ingen känner igen mig och läraren inte vet vem jag är. Jag heter Siri.”
”Siri?”
”Ja, Siri. Det måste vara Siri von Essen, hon som gifte sig med Strindberg. Sen kom jag på att jag inte behövde gå dit. Jag har ju redan tagit studenten. Ska bli författare, varför ska jag sitta i skolbänken och slösa bort tid? Det hade ändå varit för sent. För mycket skolk. Lite trist är det att inte få slutbetyg och att inte få vara med om studentfirandet och alla studentfesterna.
I stället tar jag penna och anteckningsblock och går upp mot Vita Bergen för att iaktta och bli författare. Är det förresten något man blir? Är det inte något man föds till?
Mina föräldrar fanns också med i drömmen. Märkligt nog har de inget att invända när jag säger att jag ska bli författare. Är det för att de är döda som de är så förstående? Inget om att skaffa sig ett yrke så att man kan försörja sig. I drömmen såg de lite rädda ut – betryckta – för att jag skulle börja i läroverk. I verkligheten var det min lärares idé. Efter fyra år i folkskolan kontaktade han mina föräldrar.”
”Hur reagerade dina föräldrar då?”
”Blev nog förvånade. Särskilt mamma som hade trott att jag skulle få gå i hjälpklass.”
”Varför tror du hon trodde det?”
”Ja, vad ska jag säga. Henne har jag aldrig förstått mig på. Kanske för att jag inte pratade. …”
”Du tystnade.”
”Ja. Det var också vad jag gjorde när jag började läroverket. Blev stum när man måste ställa sig upp bredvid bänken och svara. Det hjälpte inte att jag hemma, när jag förhörde mig själv, kunde läxorna som ett rinnande vatten. Hade vi inte haft skriftliga prov hade jag inte klarat mig igenom. Och det var den stora skräcken. Att jag skulle bli kvar där jag var.”
”Du har ännu inte kommenterat att du var sen.”
”Det var Henrik. Han hindrade mig. Ibland undrar jag om han är svartsjuk på psykoanalysen.”
”Hindrade?”
”Ja, ställde sig stor och bred i dörröppningen när jag skulle gå, fast han såg att jag hade bråttom och började lägga ut texten.”
”Då stannar vi där för idag.”
*
Den natten sover jag dåligt. Henrik och jag grälade. Analystimmen blir därefter – den sista innan påskuppehållet.
”Jag har varken drömt eller sovit.”
”Nähä.
…….
Kan det ha med gårdagens timme att göra?”
”Den minns jag inte.”
”Nej. (Jag börjar gråta. Snörvlar, sätter mig upp och letar i axelremsväskan, på golvet nedanför divanen, efter näsdukar. Vägrar befatta mig med hans framlagda. Har alltid hatat dem. Hör inte till dem som gråter på befallning.) Djävla överklassfasoner!”
”Vad menar du?”
”Du och de dina. Ni är ju likadana, säkert har ni stött på varandra i Riddarhuset.”
”Nu förstår jag inte.”
”Du och Henrik. Ni är likadana. Yta och konventioner. Framlagda pappersnäsdukar! Patienttofflor i hallen.”
”Jag tror du saknar din pappa.”
”Du menar att jag som vanligt blir arg när jag egentligen är ledsen? – Jag tyckte synd om honom. – Nu kommer drömmen tillbaka. Han fanns där i bakgrunden hela tiden. Vi var av samma sort, han och jag. När jag var tio och började läroverket hände något. Det gick sönder mellan oss. Som om han skämdes när jag bad om hjälp med läxorna, vilket jag snart slutade med. Han kunde ju inte.”
”Ni var av samma sort?”
”Ja, drömmare. Han drömde också mardrömmar. Hörde honom vråla om nätterna.”
”Har du dåligt samvete för din pappa?”
”Varför skulle jag ha det?”
”Han hade ju ingen psykoanalytiker att gå till och berätta sina drömmar för.”
”Det har jag inte tänkt på. Psykoanalys existerade inte där jag växte upp. Henrik har en bror som är psykiater – han verkar knäpp. Han slår sin fru … (Varför säger han ingenting? Har jag förstört något?)”
”Slår sin fru sa du?”
”Ja, jag såg det själv. Vi övernattade på deras herrgård. Jag har hela tiden haft svårt för Carl. Trots att han visat sig intresserad eller kanske just därför. Nu när det bara var vi fyra blev det ännu tydligare hur han la an på mig. Henrik verkade inte bry sig, han är väl van. Men Iris var plågad, det syntes tydligt. Vi drack mer än vanligt. När jag på natten gick upp för att kissa gick jag tillbaka åt fel håll i korridoren och var halvvägs på väg in i deras rum när jag såg misshandeln. För det var misshandel. Drog mig baklänges tillbaka och stängde dörren så försiktigt jag kunde.
Till frukosten kom Iris ner med en stor blåtira och inledde med att säga att nu tror ni väl att Carl har slagit mig men det är så simpelt att jag i fyllan kolliderade med garderobsdörren.”
”Berättade du för Henrik vad du sett?”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Vet inte. Kanske jag inte törs. Är rädd för vad han ska säga. Han sa så mycket konstigt när vi grälade. Som att jag skulle vara svartsjuk på Iris. Du menar avundsjuk sa jag. Med tanke på hennes förmögna föräldrar och extravaganta kläder. Nej, han menade svartsjuk. Varför då undrade jag? ’Det får du fundera ut själv.’ Vilket djävla svar! Här kommer han och påstår något om mig och sen ska jag fundera ut varför han säger så. Det är så typiskt överklassen, säger aldrig rent ut som det är. – Men det gör ju inte jag heller. Jag borde ha fortsatt in och skrikit åt Carl att sluta slå. Men det gjorde jag inte.”
”Vi får stanna där.”
*
Två veckor senare sitter jag återigen i analytikerns väntrum. Det är inte många veckor kvar nu. Undrar varför han skulle ha ett så långt påskuppehåll?
Dörren öppnas. Vi hälsar. Hans gråsprängda hår spretar åt alla håll. Han är solbränd och ser oförskämt bra ut. Tio år yngre minst. Så det var alltså därför han skulle ha en vecka extra.
Lägger mig ner. En lättnad infinner sig. Det verkar som om jag hade trott att han skulle tyna bort och dö bara för att jag ska sluta. Att han inte skulle klara sig utan mig.
”Vad tänker du på?”
”Det har varit jobbigt. Första veckan var jag sjuk. Långfredagen kom jag inte ur sängen. Ett slags svaghetstillstånd som när jag var barn och hade börjat läroverket. Orkade inte trycka ner tangenterna på grannfruns piano.
Kände mig genomskinlig. Kallsvettades. Henrik tog verkligen hand om mig. Masserade korsryggen. Kokade te. Och hjälpte mig till toaletten. Lät mig också vara ifred när jag behövde. Sov oavbrutet i sexton timmar. Mot slutet skrev jag några dikter. Blir lika förvånad varje gång. Att det går så lätt men att jag har så långt dit. Verkar som om jag först måste må väldigt dåligt för att tillåta mig.”
”Hur känner du dig nu?”
”Nu är det bra. Men det var ruskigt så länge det varade.”
”Det kanske också hängde ihop med att du snart ska sluta här?”
”Ja. Men du verkar ju klara dig bra utan mig?”
”Tycker du?”
”Solbränd och fräsch. Du ser ut som en som varit med älskarinnan på Maldiverna.”
”Och vad får du för tankar kring det?
”Inga. … Jag har träffat Iris. Stötte ihop med henne på NK. Såg henne först på håll. Hon bar mörka glasögon. Närmade mig i cirklar, ville inte tränga mig på, det såg ut som om hon gick i egna tankar. Men hon blev glad över att se mig. Vi åt lunch tillsammans på Prinsen. Satte oss längst in, omgivna av alla författarporträtten. Jag sa som det var, att jag hade sett när Carl slog henne.
Först satt hon tyst. Sen var det som att öppna en ventil. Hon hade länge funderat på att skiljas men tyckte samtidigt synd om Carl men var glad att de inte skaffat barn. Sen sa hon något som gjorde mig glad. Hon sa att Henrik var så annorlunda. Och att hon tror att han skämdes för sin bror. Jag sa också att jag skulle fråga dig om du kunde ta emot henne för konsultation. Iris kunde kanske få min plats?”
”Du kan säga att hon är välkommen att ringa på min telefontid. – Hur skulle det kännas för dig tror du, om hon började här?”
”Som en fortsättning. Som en länk. Som ett skydd. Då skulle du få fortsatt insyn i mitt liv – kanske. Men å andra sidan vill jag klara mig själv.”
”Då stannar vi där idag.”
*
Forsar fram genom parken och kastar mig utan att hälsa på schäslongen.
”Du sa en gång att man efter avslutad analys kunde fortsätta att analysera sig själv.”
”Ja. Man har lärt sig en metod att ta till när man tycker att man fastnat.”
”Det gjorde jag i natt. Analyserade en dröm. Låg vaken halva natten och gick igenom den gång på gång tills jag kom på vad den handlade om.”
”Vad handlade den om?”
”Det säger jag inte. Du kanske skrattar. Berättar drömmen först:
Jag längtar efter att simma och befinner mig i en långsmal simhall. Första bassängen är full med människor. Tränger mig ner. Går knappt att få plats. Så jag lämnar den och tar mig över till den intilliggande. Där pågår tävlingssim innanför snitslade banor. Simmarna forsar fram. Jag väljer en bana och tar upp kampen men trasslar in mig i plast. Då plötsligt händer något och människor samlas. Något slemmigt lossnar från mig vilket absolut inte får blandas med vatten. Det är farligt. Kan vara bakterier. Men jag vet inte. Försöker samla upp det ungefär som när man hittat mögel i maten och skär bort det mesta runt omkring. Det är också något med att det jag fört med mig kommer från saltvatten och kan inte leva här i sötvatten. Människorna är upprörda. Jag försöker undkomma. De är efter mig. Flyr. Jag är skyldig till något. Kommer jag att fängslas? Ska jag straffas? Då kommer jag på det. Jag är spermie!”
”Du är spermie?”
”Ja, det är vad jag är. Den spermie som trots alla hinder befruktade – så att jag blev till. Du minns att jag berättade att min faster sagt, när jag var liten, att mina föräldrar inte förstått hur det hade gått till när jag blev till. Min slutsats var att kondomen spruckit.”
…
Det är så fantastiskt detta att jag är spermie! En som bara längtar efter att få simma…”
”Och befrukta.”
”Ja. Befrukta, bära frukt, skriva. Tänkte på något annat också. Att jag alltid haft bråttom, som om jag hela tiden är rädd för att bli hindrad. Och jag avskyr att bli avbruten. Ofta har jag känt mig dödshotad. Och det var jag ju verkligen som spermie. En spermie som aldrig skulle nå mål.”
”Nå mål?”
”Nej, det var ju meningen att jag aldrig skulle bli född. Har alltid känt mig som ett misstag. Som om det här livet inte var till för mig. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Men det har vi talat mycket om. (Snyftar till.)”
”Ja, det har vi. Du var glad när du kom.”
”Det är jag nu också. Drömmen har vänt upp och ner på hela existensen. Har alltid hakat upp mig på att jag var oönskad, att mina föräldrar inte ville ha mig. Men man kan ju se det som att jag verkligen var önskad – av Gud.
Dessutom måste jag ha varit en väldigt livskraftig spermie som aldrig gav upp. Trots alla hinder nådde jag målet.”
”Drar du några fler slutsatser av drömmen?”
”Jag kanske kan ta det lite lugnare. Behöver inte hålla på och stressa och planera allt i förväg. Jag är ju redan född så ingenting kan hindra spermien. Utom du förstås. Du rör på dig som om det är slut.”
”Det är det.”
info@opulens.se
