Jag blev en varg

Prosa & poesi/Kultur
Varg. Illustration: Opulens.

NOVELL. I en förtätad och laddad novell skildrar Anne-Sofie Nielsen en övergreppssituation, men ur en ny och oväntad vinkel. 

 

 

Anne-Sofie Nielsen debuterade med romanen Underläge på Albert Bonniers 1978. Boken handlar om förtryck mot kvinnor, såväl psykiskt som fysiskt. Har gett ut ytterligare några romaner sedan dess. Senast Det förlängda ögonblicket på Celanders förlag 2014 och medverkat med noveller och en essä i nättidskrifter. Anne-Sofie Nielsen har även skrivit dramatik och radiopjäser och även skådespelat och regisserat själv. Hon skriver för närvarande på en ny roman och är i övrigt mycket med barnbarnen och med sin hund.

Jag blev en varg, tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå…

De står där framför mig, flinande, en del sammanbitna, sneglande på varandra, lite generade trots allt — men allihop lika kåta. Det sväller under gylfarna fastän skäggfjunen under näsan inte kan skönjas ens med förstoringsglas. Ett gäng på fyra killar — och så jag som de raggat upp på väg hem från någon fest. Så jag står här i den stora våningen och väntar på att slaget ska komma. Det första slaget. Jag vet att det ska komma, rakt i ansiktet på mig, eftersom jag naturligtvis kommer att göra motstånd. Vad tror de? Att jag är en liten ängslig duvunge som gått vilse där ute på Odenplan? Jag vet redan nu hur jag kommer att se ut efteråt. Jag vet att det blir startsignalen till deras blodtörst. Lite näsblod piggar alltid upp. Får testosteronet att flöda, vilket alltid känns lika skönt, (som en fjällbäck som när man är med föräldrarna uppe i Åre på påsken, ja, varför inte.)

— Okey, då börjar vi väl med det samma, säger han som heter Martin (han har faktiskt presenterat sig, det har inte jag) och tar ett steg närmare stolen, där jag sitter framför en sekretär i mahogny som naturligtvis inte använts som skrivbord på minst etthundrafemtio år. (Jag vet, för vi hade en liknande hos mina farföräldrar och den användes heller inte, innan huset sedan bombades och alltihop förstördes.) Hon är ju inte precis snygg, men va fan. Man kan inte få allt här i världen, fortsätter han och vänder sig till de andra, flinar igen, fimpar cigaretten i närmaste askfat, en uppåtvänd kvinnohand i benvitt porslin.

De andra muttrar något medhåll, men en av dem börjar långsamt dra sig ut mot hallen, snappar åt sig kavajen och försvinner tyst ut genom dörren.

Han som tydligen heter Martin låtsas inte om hans försvinnande, men jag ser på honom, att han kommer att lägga det på minnet.

Han står där framför mig och vet egentligen inte riktigt hur han ska börja. Han har faktiskt inte gjort det här förut men blattarna håller ju på med det hela tiden, så varför skulle inte också de själva. Ta tillfället i akt när det nu kom en av deras egna gående rakt in i gapet på dem så att säga.

Men hur fan gör man? Ska man bara lägga ner henne och få det överstökat.
Men hon kommer att klösa och bitas…
Slå till en gång ordentligt, så hon håller sig lugn. Visa vem det är som bestämmer.
Ja, han står där och dividerar med sig själv.
Jag för min del bestämmer mig för att strunta i honom.
Ett snedvridet leende kryper fram på mina läppar.
(Jag kan inte hjälpa det. Plötsligt bara finns det där.)
Jag sitter kvar på stolen alldeles stilla och väntar på att slaget ska komma.
Med mitt nya leende.
Jag väntar på slaget.
Varför dröjer han?
Det är mitt nya leende. Det överraskar honom.
Jag ser det i hans ögon.
Varför slår han inte? — Han har höjt handen, men låtit den sjunka igen.
Jag måste se hemsk ut, så det förvånar mig inte att han kommer av sig.
Mitt ansikte speglar sig i hans. Jag känner inte igen mig själv.
Mina ögon flimrar vita och sjuka.
(Vem som helst skulle bli impotent av den blicken.)
Men vad väntar han på?
Har han blivit så skrämd att han inte vågar slå till?

Han står där med handen fortfarande höjd, men nu verkar den snarare vara höjd till självförsvar.

Gylfen är fortfarande uppdragen.
Jag sitter där med mina läppar.
Mina nya snedvridna läppar som uttrycker ett sådant hån.
Han tar ett steg tillbaka. Håller han på att ta sats?
Eller är det av fruktan?
Av vämjelse!
Inför en sådan som jag, som ser ut som jag gör.
Utan tillgång till dusch på flera veckor. Utan tandborste, knappt ens en kam.

Med urinvägsinfektion som vägrade ge med sig, fastän jag fått flera antibiotikakurer, den ena starkare än de andra. (Jag luktar nog kiss helt enkelt. Känner han inte det? — Nej, han står fortfarande för långt ifrån. Han vågar inte komma närmare.)

Och nu dessutom med ett ansikte framför honom som är helt förvridet, med en mun som Rödluvans mördare. (Jag som är ganska söt annars. Det är det många som har sagt.)

Men hur kan en utsatt tjej som jag, snart fjorton visserligen (hemma skulle jag ha ansetts giftasvuxen till och med) göra dem kåta? Är de sadister? Pedofiler allihop? Vet de inte att det är olagligt, till och med för en papperslös som jag. Är de så säkra på att jag inte skulle våga anmäla dem? Att ingen skulle tro mig i alla fall. Jag kan ju knappt språket egentligen, så vad har de att frukta?

Men jag har ju Örjan, min kontaktperson som jag fick när jag kom hit för två år sedan, men det är länge sedan jag hörde av mig till honom… Han var ju snäll, men konstig på något vis.
Nu kom slaget!
Nu kom det.

Hårt och tungt träffade det min vänstra tinning, jag faller ner på det blanka och hårda parkettgolvet och mitt leende tänjs ut i ett hemskt grin, läpparna svartnar och spricker och breder ut sig ända till nacken, det gör oerhört ont, det känns som det börjar blöda, mitt huvud värker, tänderna värker och blir långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå, kinderna täcks av grå hårstrån, öronen växer ut och blir upprättstående så att inte ett enda ljud undkommer dem, ögonen smalnar av och slutar i fina uppåtgående vinklar vid tinningarna, fördunklas och blir helt uttryckslösa, likgiltiga, nacken blir stark och muskulös, näsan blöt och kall, omvandlad med ens till ett mycket känsligt organ.

Och han hoppar tillbaka med det samma.
Flera meter.

Som om han är rädd för att jag ska kasta mig fram och hugga honom i ansiktet.

De andra tre skrattar hejdlöst — eller är det nervöst? Men det såg verkligen för komiskt ut. Han såg ut som en sådan där lealös Kasperdocka, som hon fick skratta åt som barn på något påkostat barnkalas. — Någon tänder en cigarett. (Det har man väl inte tid med inför en sådan här handling, full av triumf!)

Han måste handla och med ett enda brutalt grepp river han av mig trosorna, drar upp min vita kjol ända upp över ansiktet, knäpper upp gylfen och tränger in i mig med en enda hård, utdragen stöt. — Men jag är inte där.

Hans jeans gled liksom ner av sig själva och så hade jag honom inne i mig. Honom som jag skulle kunna hata mest av alla. Inne i mig, inne där jag är som allra känsligast. Dit som jag förvägrade Georgis, min pojkvän, att komma, eftersom jag ville att vi skulle vigas först. Helst i kyrkan, den syrisk-ortodoxa kyrkan med en riktig präst så att han aldrig, aldrig någonsin skulle kunna gå ifrån mig (i alla fall inte utan kyrkans förbannelse).

Ja, jag förstoras, jag blåses upp inifrån, sväller upp som det svampiga molnet som föregår själva explosionen för att med min nya enorma storhet och fruktansvärda styrka sluka hela rummet (och halva Stockholm samtidigt), ett nukleärt moln, anden i flaskan, en varg till för att bita ihjäl honom.

Jag förstoras.
Jag blir alldeles grå.
Och han släpper mig.
(Jag hamnar på stolen igen).

Men innan jag hinner ta sats för att göra språnget, innan jag sätter tänderna i struphuvudet på honom, innan jag får höra det ljuvliga krasandet av hans brosk i halsen och andningsorganen sätts ur funktion faller jag plötsligt bara ihop (en varg kan inte sitta upprätt på en stol), så i stället för att kasta mig över honom kryper jag ömkligt in och söker skydd under ett soffbord bredvid med honom stående utanför, snurrar runt där under bordet i jakt på min egen yviga svans, flåsande med en tunga som blivit violett, med saliven rinnande nerför den starka bringan och med de nya tänderna (de i alla fall oerhört starka tänderna) beredda att hugga till med om han skulle komma på idén att förfölja mig in under bordet eller bara sticka in handen.

Värmen plågar mig, pälsen är för varm för att vistas inne i människornas hus med. Jag reser mig, snurrar runt ett helt varv till men lägger mig ner igen.

Han sitter sig på huk där utanför, försöker närma sig med handen men hejdar sig vid åsynen av mina långa rovdjurständer. En av de andra närmar sig, hade gått ut i köket och hämtat en sopborste som han med skaftet nu försöker tvinga fram mig med.

Jag sätter tänderna i det med mina nya tänder, träskaftet flisar sig och jag ser hur rädd han blir. Han blir så rädd, att jag brister ut i ett långt ylande som får dem alla att retirera flera meter bort mot barskåpet.

Det går flera minuter.
Jag ser att de tvekar inför vad de ska göra.
(Ja, ta för er, killar, ni huggormars avföda! Ni kan behöva allt som kan ge er mod.)
Jag ser det inte, för jag ser inte på dem, men jag känner det på lukten från deras kroppar, på den fräna lukten av deras svett.

Nu står de där alla i en förskrämd klunga ända borta vid föräldrarnas barskåp med speglar och hela uppsättningen av starksprit, inte långt ifrån samma utförliga sortiment som det på Vin- & Spritcentralen. I hast kommer flaskorna fram, de kupade glasen med guldrand längst upp. Darrande unga klumpiga händer slår upp den gula västskan eller den kritvita (i helt fel glas) och kastar det i sig med en enda bakåtkastande huvudrörelse. Han som heter Martin hotar med att ringa efter en ambulans, när han ser hur jag ser ut. Han är trots allt bara arton år och har aldrig — aldrig någonsin — träffat en tjej som redan blivit våldtagen så många gånger, att det egentligen knappt gör någon skillnad längre (fast det gjorde det ju, eftersom det blev så här nu). Jag vet inte själv varifrån vargtänderna kom, dessa nordiska rovdjurständer. I mitt hemland finns inga vargar, bara hyenor som smyger inpå byarna ute på landsbygden nattetid.

— Men då jag hör ordet ambulans, skärper jag mig, på något vis når orden fram till mig. Sjukhus skrämmer, polis som alltid tillkallas i det här landet. Så jag kravlar fram från skrivbordet, ställer mig upprätt framför spegeln för att kontrollera att tungan inte är missfärgad. Och ovanligt lång. Känner på sprickorna i mina mungipor. Ser gång på gång ner på mina händer, så att de verkligen är händerna på en människa och inte de grå tassarna på en varg, fingrarna inte tår med svarta klor i stället för naglar längst ut. Rör vid handens ovansida för att försäkra mig om att där inte finns någon sträv päls. Torkar av dreglet på min vita kjol. Smakar av tungan som fortfarande känns alldeles blå (som bläck) och så väldigt lång. Den får knappt rum i munnen, åker hela tiden ut på sidan.

Jag gjorde ju knappt motstånd i alla fall, drog bara ner kjolen från ansiktet, så jag kunde andas, men vred åtminstone huvudet åt sidan så jag skulle slippa se honom. Jag borde kanske ha varit smartare, försökt skjuta upp det hela genom att säga, att det gick för fort för mig…Vänta… Låt mig… Jag skulle vilja…

Men en varg kan inte tala. Bara morra och flåsa och klippa med käftarna patetiskt i luften eftersom motståndaren ändå är övermäktig.

Men jag var i alla fall inte där. Det var inte jag. Jag är inte här. Överhuvudtaget. Det är inte mig det händer. Det är inte ens min kropp…

Han juckade fram och tillbaka några sekunder, stönade till och drog sig ur mig.
Han är patetisk.
Tror han att det är så här en kvinna vill ha det?
– VA? TROR DU DET?

Ett slag i ansiktet, en bakåtvriden arm, sönderrivna kläder, näsblod och ett buffande som en griskulting som letar efter suggans spenar. Det gör inte ens ont i mig, för jag bryr mig inte om vad som har hänt. Tror han att han kan förnedra mig på det här viset? Tror han att jag bryr mig om vad som händer, när han tvingar sig på mig så här? Han är en beklagansvärd svensk idiot som aldrig kommer att förstå sig på kvinnor, varken svenska eller syriska. Han är beklagansvärd. En loser.

Och sedan
Efteråt…

När han vänder sig om till näste som står i tur, visar det sig att de nu alla tre befinner sig borta vid dörren, i färd med att sätta på sig sina dyra sneakers. Och är sedan utom dörren innan han ens hinner säga något.

För de har sett vad jag förvandlats till.

Utanför faller snön sakta i en förunderlig trädgård som blivit över som en underbar oas mitt i centrala Stockholm. De tre höga fönstren vände sig ut mot trädgården. Det är så blått, den snötäckta marken är så oändligt blå så här i mitten av februari. Så oändligt vacker. Och där står jag framför en spegel, inte ens fjorton år fyllda och med en erfarenhet av livet så långt som till att ha blivit en varg.

Sedan han försäkrat sig om att jag blivit mig själv igen, låter han mig gå.

Och jag försöker plocka ihop det som är kvar av mig, resonerar som så att jag inte är mer skadad än att det går att reparera.

Det är bara att försöka hitta någonstans att tvätta av sig, någon offentlig toalett. Så jag blir ren igen. Utan spår av din äckliga sädesvätska. Jag sväljer ner äcklet, tårarna försvinner i handfatet under vattenstrålen, sperman finns inte. Du för din del behöver inte tvätta av dig överhuvudtaget. Det gör ändå ingen skillnad. Du är nersölad för jämnan i alla fall. Det är för övrigt bara en tidsfråga innan du börjar uppsöka hororna nere på gatan. De är förmodligen de enda kvinnor du kan ligga med efter det här. Åtminstone har du inte långt att gå. Innerstan är en mingelfest, det är bara att välja. (Och betala.)

Okej, Martin!
Var det Martin du hette?

ANNE-SOFIE NIELSEN

 

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Provinsens ljus

LEVANDE. Marit Kapla samlar in röster till ett rikt körverk, det är

Issaga i technicolor

KONSTÅKNING.  Den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri,
Gå till Toppen