ANTIKEN. Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem, skriver Nathan Hamelberg.
När skolverket för drygt två veckor sedan presenterade sina nya kursplaner för grundskolan föreslog de att momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700”, som idag ingår i historieundervisningen på högstadiet, skulle strykas helt. Vilket skulle innebära att antikens historia hade försvunnit ur grundskolans undervisning. Det väckte ramaskri – och det tog en vecka för skolverket att backa från förslaget. Men vad har man backat till?
Att föreslå att något ska tas bort ur skolan bäddar för bråk. Samtidigt som den värld elever ska förberedas för är stadd i ständig förändring. Jag har inga smarta svar om vad som kan tas bort, däremot en del tankar om vad som idag inte ingår.
När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket.
För en massa år sedan gick jag igenom språket i läromedel för högstadieskolan som researcher på Utbildningsradion. Vilka läromedel som används har säkerligen förändrats sedan dess, men mitt intryck från just historieämnet i läromedel för högstadiet är att det var en ytterst kortfattad historia. Samtidigt lät det i den debatt som väcktes av Skolverkets förslag som att de kunskaper om antiken som lärs ut i skolan är någon stabil grund att stå på. Det är som att begreppet ”civilisationens vagga” smälter ihop med en föreställning om kunskaper om antiken som historieämnets rot. När historieämnet ses som en grund för förmåga till reflektion, vad ingår då i det? Och vidare: vad är antiken för oss i Sverige idag?
I engelskan finns ingen motsvarighet till begreppet antiken, det närmsta begreppet är ancient civilizations. När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket. Och även det kortfattat, något om stadsstaterna, fokus på Aten och 400 f.kr och hellenistisk filosofi. Sen om romarriket, Caesar, pax romana, latin och Västroms fall. Trots att de svenska vikingarna hade omfattande kontakt med Bysans tenderar det att beskrivas kortfattat. Varför? För att Sverige senare i historien blev mer påverkat av västeuropeisk kultur. Det som inte togs upp mer än på några sidor är Mesopotamien/Sumerien, Fenicien, Egypten och Indus.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Om skönlitterär kanon har det sagts att vitsen med den är att bråka om vad som bör ingå i den. Så kanske det även är med historia – det som ingår i historieämnet är en god utgångspunkt för att bråka om vad som inte ingår i det. En gång i tiden var betoning av det grekiska och romerska arvet ett sätt att sätta den lilla randstaten längst bort i Europa; att betona gemensamt kulturellt arv med övriga västeuropeiska länder var (och är) en välgärning. Men att snabbspola förbi att det antika Grekland och Rom på alla sätt och vis var oändligt mycket mer influerade av civilisationer i nuvarande Irak, Iran, Indien och Nordafrika än av Skandinavien – och att vi alltså ärvt alltifrån matematik, juridik, filosofi och astronomi från områden som det europeiska projektet definieras i motsats till riskerar att fördumma.
Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem.
nathan.hamelberg@opulens.se
