UKRAINAKRIGET. “Vitsen med bojkotter är att pressa fram förändring, uppnå givna mål och slå in en kil mellan styrande och dem vars stöd de förlitar sig på för att styra”, skriver Nathan Hamelberg.
Alltsedan ryska trupper invaderade Ukraina 24 februari i år har sanktioner av helt nytt slag satts in mot Ryssland. Överlag är det välkommet, aggressionen är inte obesvarad. Men så här två veckor in på konflikten – eller snarare, den nya fasen i konflikten som får sägas ha inletts redan 2014 när rysk trupp öppet började understödja separatister och annektera Krimhalvön – är det svårt att inte fundera över vad som är effektivt och vad som riskerar att vara kontraproduktivt.
Alla vettiga strategier måste inbegripa en exitstrategi, annars blir det krigande för krigandets skull. Det blir en identitet. Jag minns hur en del livstilsvänstervänner bojkottade oljebolaget Shell för att det varit aktivt i Apartheidsydafrika. Men vitsen med bojkotter är att pressa fram förändring, uppnå givna mål och slå in en kil mellan styrande och dem vars stöd de förlitar sig på för att styra.
De sanktioner som riktas mot ryska oligarker som ytterst har Putin som beskyddare är nog så träffsäkra som några sanktioner kan sägas vara; de försvagar Putin. Men hela Putins politiska projekt bygger på att framställa sig som ryska folkets beskyddare – och till det projektet hör att framställa ryssar överallt (inklusive rysktalande minoriteter utanför Ryssland) som angripna bara för att de är ryssar. Urskillningslösa sanktioner kan riskera att bekräfta Putins berättelse med andra ord.
Är tanken att en ny februarirevolution mot den nye tsaren ska frammanas för att västdemokratier stänger ute ryssar?
På senare dagar har nästan obegripliga sanktioner satts in, som att McDonalds, Starbucks och Coca-Cola lämnar Ryssland. Är tanken att gemene ryss kan känna att avsaknad av Big Mac & Co är droppen som får bägaren att rinna över? Studenter har stängts av från utbildningar för att det rör sig om samarbeten där ryska staten är en part. Är tanken att en ny februarirevolution mot den nye tsaren ska frammanas för att västdemokratier stänger ute ryssar?
När Norge bröt sig loss från Sverige var det upprorsstämningen bland svenska värnpliktiga som omöjliggjorde en svensk invasion. Värnplikten var bara fyra år gammal i Sverige då så förutsättningarna för att agitation mot militarism mot ett broderfolk var synnerligen goda. Förutsättningarna för motsvarande är på många sätt mycket sämre i dagens Ryssland. Och ändå: Sverige var ingen demokrati då, de som agiterade riskerade hårda fängelsestraff.
Putin ger inte något intryck av att vara brydd om förluster i mantal, snarare i image. Så ett krig kan dra ut på tiden. Avgörande för att förkorta det blir att göra Putins styre mer impopulärt om kriget drar ut på tiden. Då behöver omvärlden vinna över gemene ryss, eller i alla fall stötta oppositionen. Det vill säga, rikta sanktioner väl – och ge ett meningsfullt stöd åt oppositionen.
Min invändning mot de sanktioner som införts är att de 1) inte gör någon åtskillnad mellan mäktiga och maktlösa i Ryssland och 2) att de mer känns som ”virtue signaling” – att multinationella företag vill ta tillfället i akt att framställa sig som att de gör något i kampen snarare än att det bygger på någon genomtänkt förändringsstrategi.
Så, en kort lista över vad som verkligen kunde göras från de som idag signalerar:
– Stötta ryska oberoende medier så att inte de ryska statliga propagandaorganen blir nära nog fullständigt oemotsagda.
– Sätt upp återuppbyggnadsfonder för att stötta återuppbyggnaden av Ukraina
– Ge ekonomiskt stöd åt ukrainska flyktingar, drabbade civila, finansiera sjukvårdsutrustning.
– Bidra inte med några åtgärder som gör det svårare snarare än lättare för ryssar att desertera, bryta med regimen eller söka skydd.
nathan.hamelberg@opulens.se
