MAKTLÖSHET. “I den här sfären på nätet kallas det monster som ska dräpas för politisk korrekthet snarare än monopolkapitalister.” Nathan Hamelberg om hur politiken abdikerat till förmån för en medialiserad tyckarkultur där bland annat delaktighet i demokratin ersatts av strider om vilka kändisar som får vara med och “samtala” eller ej.
När den US-amerikanske podcastvärden, före detta UFC-kommentatorn, komikern och tv-stjärnan Joe Rogan i maj 2020 meddelade att han tecknat ett avtal med Spotify för att ge dem exklusiv tillgång till hans enormt populära podcast The Joe Rogan Experience var det det dittills mest lukrativa avtalet någon tecknat med jätteplattformen. När avtalet väl trädde i kraft i januari 2022 tog det några dagar tills Spotify tog bort 113 avsnitt av showen på grund av rasistiskt eller kränkande språkbruk. Några dagar innan så skedde meddelade gubbrockaren Neil Young att med anledning av desinformation om Covid-19 och vaccin på podden fick Spotify välja: antingen kunde de ha kvar hans musik eller så fick de skippa Rogan.
Flera andra artister hakade på. Alltihop blev en häxbrygd till cocktail, där yttrandefrihet slängts fram som försvar av Spotifygrundaren Daniel Ek – från samma Spotify som raderat ett tresiffrigt antal poddavsnitt med anledning av språkbruket.
Rogan är kung bland killar som inte har en ideologi – än. Hans format appellerar enormt i en tid då cancelkultur är på alla mediers läppar. Samma medier som inkluderar allt och dess motsats för klick, men tvår sina händer när det börjar brinna. Med en spridd skara gäster blir det som ett evigt provtänkande, sällan främst kritiskt (”lyssnarna får tänka själv”) och än mer sällan dömande. Ibland är det snarare ryggdunkande. Att så vitt skilda och inte sällan kontroversiella gäster står i kö för att vara med beror sannolikt på att de på förhand kan vara säkra på att det nästan aldrig är obekvämt eller att de kommer nagelfaras. Som en inverterad version av BBC:s ”HARDtalk”, där makthavare från myndigheter, civilsamhälle, internationella organ och politik får oerhört kritiskt granskande frågor och där intervjuaren.
Om sagda HARDtalk håller alla ansvariga för sina handlingar och sin makt är ingången i Rogans studio att allt är åsikter, och att man måste få ha alla åsikter. Det leder till ett mys, och som lyssnare blir det en väldigt annorlunda upplevelse. Det går knappast att föreställa sig Rogan säga något i stil med ”men du svarar inte på frågan” eller tänka sig att han upprepar en hård fråga i ny form om han skulle få ett politikersvar. I regel bekräftar han sina gäster. Kanske är det den här skillnaden mot traditionell samhällsjournalistik som förklarar hans popularitet. The Joe Rogan Experience kan stoltsera med att ”alla” är med, förutsatt att man med alla menar kända och kontroversiella offentliga personer.
Politik blir ett Svarte Petterspel.
Vi lever i en postpolitisk tid där det privata blivit det politiska. Hur ministrar konsumerar, bor eller lever väger tyngre än den politik de för eller de lösningar de möjliggör. Det eftersom det i stort råder konsensus om så stora delar av politiken, i synnerhet den ekonomiska, och alltmer av politiken juridifierats . Via valurnorna kan vi inte besluta om omläggning av kursen, främst för att politikerna redan bakbundits av handelsavtal, konvergenskrav, domstolar med mera och därför inte ens formulerar politik där politiken måste ta ställning till, väga och uttrycka olika ekonomiska intressen. Det ligger knappt på politikens bord.
Allt det här borgar för en föreställning om politik som för tankarna till teater. Politik blir ett Svarte Petterspel om vem får vara med. Alltifrån vurm för respektive kritik av Rättviseförmedlingen, samtalspoddar, deltagare i tv-debatter, krav på åsiktsrepresentation i olika debatter i kombination av likställande av kunskap och åsikter; det är motståndarna som vill exkludera.
I den här sfären på nätet kallas det monster som ska dräpas för politisk korrekthet snarare än monopolkapitalister, trots att det är multinationella företag med större omsättning än flera länder i världen har som på nyckfulla grunder stänger ner sidor och konton och raderar inlägg.
Hur har det där ovanstående med Rogan att göra? Kanske inte med Rogan själv, men det har allt att göra med hur han som fenomen uppfattas. Den som gillar Rogan kan med gott samvete säga att den är för inkludering, att ”alla ska med” och att det är hans kritiker som är inskränkta, representerar gamla medier och makten. Svenske samtalsaktivisten Navid Modiri (från podden ”Hur kan vi?” som i mycket delar Rogans upplägg) och Expressens litteraturkritiker Victor Malm debatterade det här och det var nästan rörande hur Rogans show blir projektionsyta för olika synsätt. Modiri beskyllde Malm för att föreställa sig själv som god och motståndare som onda (svårt att försvara sig mot), men hos Modiri och många av Rogans fans har ”god” ersatts med ”lyssnar på allt” och ”ond” ersatts med ”trångsynt”.
Ergo, den som intygar att den vill ha mest samtal är bra, den som kritiserar är dålig. I allt det här har distinktionerna mellan debatt, dialog och diskussion kollapsat fullständigt. Den som kritiserar mysiga samtal eller gud förbjude inte vill medverka i dem, får beskyllningar om att den inte vill ta debatten. Detta trots att den kritik som riktas mot Rogan till stor del går ut på att han håller medhårsstrykande samtal snarare än debatt. Där han som utgör samtalets centrum ofta avstår från att moderera, granska eller rätta faktafel – felen är ju ändå bara åsikter, och alla åsikter är välkomna. Den som inte tycker de är lika mycket värda är den som hycklar om människors lika värde.
Jag raljerar, men problemet med den här sortens samtal är att den som leder det byggt in en oförmåga att ta ställning mot eller markera mot revisionism, faktoider eller propaganda. Om de vore hårdare med de sistnämnda sakerna skulle de inte ha de gäster de idag har. Det gör att det blir knytkalas för de som oemotsagt vill popularisera ståndpunkter som annars skulle få mothugg. ”Kontroversiella” gäster blir adelsmärke och det går att håva in stöd för modet att inkludera dem som annars inte får kommer till tals.
I kombination med en milt sagt elastisk syn på yttrandefrihet blir det den ultimata lockelsen för de som känner sig exkluderade från samtal, något en växande skara gör i denna postpolitiska samtid. Hoppas yttrandefrihet upphör vara ett skådespel snart i en tid då allt fler kan yttra sig på allt fler plattformar i takt med att möjligheten att påverka samhället urgröps.
nathan.hamelberg@opulens.se
