NATIONALKÄNSLOR. Nu när nationaldagen är över är det kanske lättare att ställa frågan: Kan symboler för Sverige få en att känna stolthet eller skam? Kopplar man i så fall den stoltheten eller skammen till sig själv? Nathan Hamelberg känner sig lyckligt lottad som lever i ett land där det är fred, men har svårt att se det som en personlig prestation.
Nationaldagen, eller svenska flaggans dag som den tidigare hette, är intressant. Jag kan inte minnas att ens uttalade svenska nationalister firade Sveriges nationaldag 6 juni för ett kvarts sekel sedan. Då tog dock nazister och högerradikala nationalister varje tillfälle att mobilisera och manifestera på Engelbrektsdagen den 27 april, på Gustav Adolfsdagen den 6 november och på Karl XII:s dödsdag den 30 november.
Från det att 6 juni blev nationaldag 1983 tills dess att 6 juni blev en röd dag 2005 kan jag inte minnas att någon firade nationaldagen med entusiasm, med undantag för ovan nämnda ultrahöger som vid några tillfällen i början av 2000-talet försökte sig på marscher.
Gemene Svensson har ju däremot alltid firat midsommar runt sommarsolståndet den tredje eller fjärde helgen i juni och haft kräftskiva under sensommaren. Nationaldagen har alltså liksom de allra flesta andra moderna nationella traditioner blivit pådyvlat folket uppifrån. Jag tror knappast att majoriteten av Sveriges befolkning på 1980- och 1990-talet hade kunnat svara på när Sveriges nationaldag inföll, än mindre under nationalromantikens tid då kulturen i Sverige var mycket mer präglad av nationalism än i dag. På samma sätt var det ju i början av nationalromantiken – man var tvungen att propagera för folk att de skulle känna ”svenskhet”. Vissa symboler kom underifrån för att sedan övertas av överheten.
Vid Sundsvallsstrejken 1879, den första strejken i Sverige, satte landshövdingen in polis och militär in mot de arbetare som lade ner arbetet. Med hänvisning till att de var ”lösdrivare” brukade man våld mot dem efter åtta dagars strejk. De strejkande arbetarna var i själva verket mycket disciplinerade – de var helnyktra och höll bönemöten om kvällarna – och knappast lösdrivare som överheten ville göra gällande i pressen. De demonstrerade med röda fanor och med den blågula fanan. Den blågula fanan var helt okänd för de allra flesta befäl som sattes in mot arbetarna. Dessa var vana vid Sveriges heraldiska nationalsymbol Tre Kronor, som nästan enbart använts av överheten och militären. Just svenska flaggan användes alltså som symbol för folket i motsats till överheten – och överheten kände inte ens igen symbolen.
I vår samtid är det ju omvänt: folket kände inte igen den nationella symbolen, men överheten i riksdagen pådyvlade folket den på samma sätt som den pådyvlat folket nationella institutioner förr i tiden för att skapa ett nationellt medvetande och en nationell stolthet. Rötterna till Nordiska museet och Skansen är till exempel nationalistisk identitetspolitik.
Att nationaldagen blev röd dag just 2005 hade nog mest med Sveriges EU-medlemskap att göra. Det är väl ingen överdrift att säga att det var överheten som lotsade in Sverige i EU, men när det väl var gjort behövde man nationellt samlande symboler just för att uppväga det som öppnat för dubbla medborgarskap för svenska medborgare. På samma sätt finns det så klart anledningar till att svenska flaggans dag började firas just 1916. Drygt tio år tidigare hade unionen med Norge kommit till en fredlig upplösning tack vare omfattande antimilitaristisk agitation hos arbetarrörelsens unga aktivister – svenska flaggans nuvarande form bestämdes just ett år efter unionsupplösningen.
Några år senare led storstrejken 1909 ett nederlag, och konsekvensen blev förnyad massutvandring från Sverige. Svartlistade, fattiga och arbetslösa arbetare utvandrade återigen till framför allt USA och Brasilien, men tog även anställning till sjöss. År 1914 ställdes 30 000 monarkistiska bönder och 50 000 radikala arbetare mot varandra i och med Bondetåget och Arbetartåget till kungliga slottet, och senare samma år bröt första världskriget ut, följt av repression av vänstern och pådyvlad nationalism ovanifrån. Som militärhistorikern Leif Törnquist påminner om i sin bok Svenska flaggans historia kompletterades detta med att Åhléns grundare Johan Petter Åhlén delade ut flaggan gratis till de första 2 000 personer som kunde stoltsera med en minst 12 meter hög flaggstång.
Vilket leder mig till det här med nationella känslor. För mig är det rätt svårt att förstå nationell stolthet. Att känna nationell samhörighet är inte lika svårt, inte heller att helt enkelt komma på sig själv med att vara präglad av Sverige. Men stolthet? I så fall borde det ligga lika nära till hands att känna nationell skam. För mig är stolthet förknippat med ens eget agerande, beteende, deltagande, mod eller ansvarstagande – och vad man bidragit till eller gjort med eller för folk i sin omedelbara närhet. I det som enbart är slump eller arv och i det som givits till skänks finns ingen källa till stolthet. Att känna sig lyckligt lottad över att bo i ett land präglat av fred, välstånd och välfärd för folkflertalet och demokratiska rättigheter är ingen källa till stolthet. Försvar för dessa ting kan inge stolthet, men den stoltheten borde inte känna några nationella gränser utan vara lika stor om inte större om den utsträcks bortom de nationella gränserna.
nathan.hamelberg@opulens.se
