Undergångens medborgarskap

Krönikor/Samhälle
Undergångens medborgarskap. Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

KULTURKAMP. Det krävs något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken, skriver Nathan Hamelberg.

 

Vad genomsyrar det senaste halvårets större offentliga debatter? Kris i vården? Nej, trots en akut situation i vissa landsting – direkt livsfarlig på sina håll – så råder en öronbedövande tystnad i frågan. Klimatet? Nja, trots att årets person i världen (inte i högermagasinens Sverige) kommer från Sverige och trots att landet med de gulligaste djuren brinner ner och white christmas är blott ett nostalgiskt minne, söder om Dalälven, så pratar vi bara om klimatet ryckvis. Attackerna på LSS – som sannolikt drabbar en anhörig, släkting eller vän till vartenda person i Sverige? Nej, den frågan var en dagslända.

Svenskheten däremot, den lämnar inte debatten. Det är en one-size-fits-all-form för debatt som omöjliggör att diskutera sakfrågor. Och den pågår ständigt i Sverige med en särskilt intensitet just för att vi aldrig definierat vad medborgarskap är – för att så många menar etnicitet när de säger nationalitet och att så många menar etnicitet när de säger kultur. Att ständigt påminna om, och varna för, de andra helt enkelt.

Om det inte är människor som dödas i ett plan nedskjutet i Iran som kommenteras med sarkastiska smileys, så är det Årets svensk som koras just som en kollektiv medalj till de som uppfattar Sverige som i kris på grund av det politiskt korrekta etablissemangets svek. Om vi pratar om kriminalitet så är etnicitet och invandring i förgrunden, aldrig kriminogena faktorer (Reds anm: Kriminogena faktorer är ett komplext socialt fenomen som utgörs av sådana förhållanden som ökar risken för att brott begås och kriminella karriärer får sin start.)  eller hur integrationen skulle kunna bli välfungerande. Diskussioner om svensk litteraturkanon väcker femfaldigt mer debatt än krisen i skolans.

Varje försök att peka på vilket hot det här ständiga fokuset på kultur, etnicitet och besattheten vid yttre inre fiender landar i ”x kallade y för rasist/fascist/nazist”. En sak är säker, om en utomstående bedömare hade tittat på svensk politik så hade det tagit någon timme att uppfatta att Svärjevännerna är besatta av tanken att undergången är nära. Allt, från lucior med fel hudfärg eller kön, fel mat i matlivsen, faktoider om att man inte får sjunga nationalsången, sorteras in under rubriken ”samhällets nära förestående undergång”. Om man påpekar det fullständigt orimliga i att sådana saker skulle vara tecken på undergång förflyttas fokus till långt mer allvarliga problem. Men poängen med de triviala frågorna som tas upp är dels att skapa ett ”vi och dem”, men också det att vi skulle ha förråtts av etablissemanget, kulturmarxisterna, de politiskt korrekta, globalisterna och fram tills nyss hette förrädarna ”sjuklövern”. Men nu när merparten av det borgerliga etablissemanget – Moderaterna och Kristdemokraterna – flörtar med nationalisterna beträffande att bilda ett ”konservativt block” så är ”socialliberaler” och ”vänsterliberaler” de som är skyldiga till förfallet, inte bara för Sverigedemokraterna utan även för Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är ett snyggt retoriskt grepp, ”rebranding” som det heter på reklamspråk.

Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter.

Liberalism, som varit kärnan i både Moderaterna och i Kristdemokraternas ekonomiska politik får plötsligt en betydelse hämtad från USA, där det ses som vänster. Lägg till det att Sverigedemokraternas ständigt passande offerkofta är stickad med förment liberala ståndpunkter; korten yttrandefrihet, censur och ”det får man väl inte säga” är ständigt återkommande rekvisita närhelst en debatt inte utgår från deras problemformuleringar.

Utan domedag, inget behov av en extraordinär politik. Så därför måste domedagen levandegöras varje dag. Maskinen som upprätthåller bombardemanget om Sverige som på väg att kollapsa, som varande i krig, som ockuperat och som förrått maler på 24 timmar om dygnet, på sociala medier men idag än mer i de traditionella medierna.

Hur går det att gå till motoffensiv? Jag tror att våga prata om medborgarskap är en väg. Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter. Istället är det ett klipp och klistrande i villkorande av vilken mat som ska serveras i skolorna, vilka som får be om stöd och var, vilken kultur som får offentligt stöd och så vidare.

Idag är medborgarskapet och Sveriges grundlag döda texter. I och med att inflationsbekämpningsmålet ställdes över full sysselsättning och att riksdagens bostadsutskott avvecklades har regeringar ignorerat grundlagens uttalade formuleringar om envars rätt till arbete såväl som envars rätt till bostad i årtionden. Att makten utgår från folket har undergrävts genom en valfrihetsreform där makten att utforma samhällsservice utgår till välfärdskapitalister istället för att utforma välfärden demokratiskt.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 19 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Det har skapat den perfekta grogrunden för kulturkampshögern. Den kan skapa ett ”vi” som är elastiskt så att nästan vad som helst kan exkluderas. Alla materiella och sociala brister kan hänföras till att ”de” tar del av det som är vårt, inte att det gemensamma slutat fungera för att det tagits över av det privata. Journalister kan pekas ut som fiender och del av etablissemanget om de ifrågasätter ett snävt vi. Att ens ifrågasätta är att vara en del av ”dem” snarare än ”vi”. Svenskhet blir liktydigt med att sluta upp bakom nationalism, nationalism blir lojalitet med det nya politiskt korrekta.

Vad kan sättas emot det nyss nämnda? Konstitutionella rättigheter som inte tar hänsyn till om man gillar ordningen, makten eller hur nationen är definierad av makthavare. Men också: att vårt samhälle definierar hur vi välkomnar och släpper in andra i det – samt vad som krävs av den som vill bli medborgare. Men det krävs även något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken.

NATHAN HAMELBERG

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Den stoiska trenden

LIVSSTILISM. ”Hur mycket utrymme lämnar egentligen den globala kapitalismen och konsumismen för

Vad gör vi med felbarheten?

GRÅSKALOR. Motsatsställningen mellan tekniska marknadslösningar och mer ideologiskt färgade livsstils- och statliga
Gå till Toppen