Olidligt hovfjäsk i svensk press

Samhälle

KUNGAHUSET. ”Mitt hopp om en icke-fjäskande hovjournalistik står till en källa som vid första anblick kan tyckas osannolik: Svensk Damtidning”, skriver Lisa Bjurwald. 

“Nu ska jag förklara vad som händer när hennes kungliga höghet kronprinsessan Victoria stiger in i salen,” säger en uppspelt Yukiko Duke från Konserthusets scen. Duke är verksam som kulturskribent sedan decennier tillbaka och vår konferencier denna kväll. Ett förtjust fniss stiger upp från publiken, idel ädel kulturadel inklusive oräkneliga journalister, som samlats för att se illustratören Wolf Erlbruch motta årets Astrid Lindgren Memorial Award.

“När kronprinsessan anländer, reser ni er upp. Ni sätter er inte ned förrän hon har intagit sin plats.” Sorlet växer, spänningen stiger. Damen på raden framför får flammande röda rosor över kindbenen. “Det här känns inte bekvämt,” hinner jag protestera till min stolsgranne – men när Victoria så träder in och välsignar oss med sin närvaro skjuter hundratals gäster upp ur stolarna med sådan församlad kraft att jag dras med av bara farten.

Nej, det där sista är inte riktigt sant. Min nya arbetsgivare sitter på stolen bredvid och jag har redan gjort en snabb överläggning inombords: Resa sig eller sitta kvar i ensam protest? Bojkottat Bokmässan. Riskerar ses som besvärlig, alternativt barnslig, alternativt båda. Suck. Får bita i det sura, monarkistiska fjäskäpplet.

För fjäsk är verkligen rätt ord här, och jag är rädd att den underdåniga inställningen har kommit att prägla inte bara kulturvärlden utan även de annars så självständiga svenska mediernas förhållande till kungahuset. När läste du senast en omfattande journalistisk granskning av, säg, kronprinsessans klädbudget? Denna galakväll bar hon en speciell kreation med svanmotiv. Jag googlar Victoria klänning svan och får många hundra träffar, den första en obetalbar mening från skvallertidningen Hänt: “Vacker med en svan mellan brösten gjorde Victoria succé under galamiddagen.”

Om vi stryker kravet på att en granskning ska vara omfattande – när under de senaste åren läste du överhuvudtaget en text som påminde mer om riktig journalistik än en smilande hovrapport ur Svensk Damtidning? Visst, kvällspressen lyckas då och då klämma ur sig rubriker som “Victoria bar klänning för 42 000 på Alexanders dop” (Expressen, sep 2016). Men helhetsgreppet (kostar alla hennes klänningar mer än en genomsnittlig svensk månadslön? Hur många gånger använder hon en sådan klänning? Tar hon emot plagg gratis eller till rabatterade priser? Vem håller koll?), sammanhanget (hur stor del av apanaget utgörs av diffusa utgiftspunkter som “representation”? Vem avgör om en galaklänning är för dyr? Existerar begreppet “för dyr” inom kungahuset?) och ansvarsutkrävandet saknas helt.

Mitt hopp om en icke-fjäskande hovjournalistik står till en källa som vid första anblick kan tyckas osannolik: Svensk Damtidning. Den nye chefredaktören, Expressens tidigare hovreporter Johan T. Lindwall, har nämligen en skärpa och en journalistisk instinkt som bara stundtals fick blomma ut under getingens vingar. Jag misstänker att vi kommer att få se tuffare texter än Svensk Damtidnings läsare har vant sig vid under (den visserligen formidabla) skvallerdrottningen Karin Lennmors långa tid på tidningens tron. Lennmor har i en lustig ankdamms-twist precis utsetts till ny kunglig kommentator på Expressen. Kanske kan en scoop-konkurrens mellan Lindwall och Lennmor leda till att vi läsare äntligen får den kritiska hovbevakning vi förtjänar? Man kan alltid hoppas…

LISA BJURWALD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen