Mångfald i medierna inte svartvitt

Media.
Lisa Bjurwald skriver idag om mångfald i medierna. (Montage: Opulens. Bakgrundsbild: Pixabay.com)

SEPARATISM. ”Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.” Lisa Bjurwald menar att om mediebranschen blir bättre på mångfald så kommer det också medföra en mer konstruktiv dialog.

Många redaktioner är så homogena sedan så många decennier tillbaka att cheferna inte har förmågan att se, eller åtminstone inte är intresserade av att agera kraftfullt mot, problemet med bristande mångfald. För det är ett problem, både internt och för mediehusens konsumenter.

Varierade bakgrunder och erfarenheter ger en mer mångfacetterad – och därmed bättre – rapportering. Denna grundläggande truism hamnar ofta i skymundan när anklagelser om mediernas ”godhetsposerande” kastas runt av ytterkantshögern.

Exakt hur svenska medier jobbar (om alls) med etnisk mångfald, både i sin bevakning och på de egna redaktionerna, borde analyseras och diskuteras mer. Slentrianmässiga uttalanden om att ”en av tidningens bästa reportar minsann heter Muhammed” brukar sätta P för vidare diskussion. Vi som samhälle borde inte nöja oss med symbolhandlingar från den så kallade tredje statsmakten. Fler än en reporter har också känt sig som ”alibi” på i övrigt helvita mediearbetsplatser.

När det handlar om kön ägnar sig flertalet redaktioner åt att räkna; ”nu har vi haft si och så många kvinnliga experter den här veckan, målet är åtminstone 40 procent”. På det etniska området verkar man ofta tycka att det räcker med en (1) symbolisk medverkande invandrare på oregelbunden basis. Och de människorna plockas in just i syfte att visas upp – inte som ett sekundärt mål (ökad mångfald) i en redan existerande nyhet. Vilket ger en annan, journalistisk problematik.

Prenumerera för 45 kr/mån!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Här ett färskt exempel ur verkligheten, från en svensk specialtidning. Istället för att låta storyn styra och därefter engagera sig i medverkandes mångfald, letade man uttryckligen efter ”tjejer som gjort något bra”. Där anser i alla fall jag att man är inne på aktivism, inte journalistik. Tidningen ifråga är långt ifrån ensam. Som frilans har jag själv ålagts liknande uppdrag många gånger. Både vad gäller kön och hudfärg/etnicitet.

Men det finns också problem på motsatta sidan. Det senaste året har jag själv varit med om inte en utan flera situationer, där personer med annan etnisk bakgrund än svensk fått frågan om intervju eller annan medverkan, men antingen tackat nej eller inte svarat alls – bara för att sedan göra stor sak av den egna exkluderingen. Det är både fräckt och oetiskt.

Som en parallell utveckling finns separatistspåret bland svenska minoritetsdebattörer, där vissa till och med förordat att minoritetspersoner inte ska prata med vita journalister. Uppenbarligen har offerkoftan blivit så bekväm att en del tvekar att ta av sig den, även när de välkomnas in i värmen.

Sammanfattningsvis tycks många medier anse att en snabb, symbolisk reporterfråga till en icke-vit expert eller en, max två rasifierade omslagspersoner om året är tillräckligt för att beskriva sitt arbete som ”inkluderande”. Det verkar saknas ett mer djupgående arbete på många redaktioner kring de här frågorna. Men om mediebranschen blir bättre på mångfald, är det troligt att den besvikelse som tar sig uttryck i offermentalitet och separatism kan vändas till konstruktiv dialog. Det tjänar vi alla på.

LISA BJURWALD
LISA BJURWALD
lisa.bjurwald@opulens.se

Det senaste från Media

Stefan Bergmark lördagskrönika

Mediestödet är ett skämt

STATSKRITIK. ”Det mesta utom kulturjournalistik verkar vara så kallat allsidig nyhetsförmedling”, skriver
0 0kr