MEDIEPROFILER. “Mediebranschen kan inte både bevaka makten och samtidigt skapa sina egna hybridmakthavare, som ska försöka bevaka sina vänner och bekanta”, skriver Lisa Bjurwald.
I veckan skriver jag på Expressen Kultur om den interna kritiken mot SVT-programledaren Carina Bergfeldts insamling till folket i Afghanistan, snarlikt SVT:s egna insamlingskampanjer och i min mening i linje med public service ålagda uppdrag att värna demokrati och mänskliga rättigheter.
Det vi däremot borde tala om, anser jag, är svenska journalisters oetiska fraterniserande med makten. Detta med anledning av att inte bara Carina Bergfeldt utan andra tunga public service-profiler, däribland ett nyhetsankare på Rapport, i helgen festat med Centerpartiets partiledare Annie Lööf – tveklöst en av de mäktigaste politikerna i vårt land. Helgens fest är inte en engångsföreteelse; det här pågår kontinuerligt, inte minst under valrörelser, mässor, politiska festivaler och så vidare.
Ett litet land som Sverige (eller snarare, en liten stad som Stockholm, för det är ju här makten samlas) måste vara särskilt vaksamt på sammanblandningen mellan olika maktsfärer. För täta band kan leda till påverkan och i värsta fall korruption. Men det finns också en annan intressant faktor här, och det är ”kändisifieringen” av journalistiken.
Det har förstås alltid funnits mediearbetare med hög profil, inom tv-världen ända sedan mediets allra första dagar. Men sociala medier och födseln av digitala ”it-girls” (och it-boys), så kallade influencers, har gjort de etiska gränsdragningarna luddigare – eller kanske bara svårare att komma ihåg eller bry sig om. För det är ingen mediegranskande tidning av typen Dagens Media som avslöjar det senaste festandet, utan Carina Bergfeldt själv, som stolt skriver på Instagram om sitt powerkvinneminglande.
Här uppstår frågan: Är Bergfeldt journalist längre, eller ”bara” tv-profil? När statsminister Stefan Löfven gästade hennes glättiga pratshow mitt under en brinnande pandemi fick han knappast de frågor en nyhetsreporter skulle passa på att ställa. Är en av de andra gästerna på helgens fest, SR:s Alexandra Pascalidou, främst att betrakta som public service-medarbetare (och därmed liksom Carina Bergfeldt och det närvarande nyhetsankaret Lisbeth Åkerman förhoppningsvis förhindrade att rapportera om Centerpartiet framöver)? Eller har hon för länge sedan korsat gränsen från murvel till kändis, ett riksbekant ansikte som vi just nu kan se på reklamtavlor för sopsortering?
Det här är en diskussion som public service och egentligen alla större medieföretag bör föra internt, för det finns en oskön dubbelhet från mediechefernas håll. Man är mån om att skapa stjärnor och lyfta fram dem i alla möjliga sammanhang, med meterstora bildbylines, självbetitlade program och liknande. Samtidigt straffas de när de beter sig som vanliga kändisar, genom att till exempel föreviga sina fina kontakter på bild i sociala medier eller starta välgörenhetsprojekt.
Mediebranschen kan inte både bevaka makten och samtidigt skapa sina egna hybridmakthavare, som ska försöka bevaka sina vänner och bekanta. Det blir kletigt och skadar rapporteringen och den journalistiska trovärdigheten. Kanske är det så enkelt som att framstående medieprofiler måste välja en identitet. Antingen fortsätter de att följa journalistikens etiska regler och kan då fortsätta att bevaka politik, kulturliv med mera. Eller så går de in i kändisvärlden fullt ut med de lösare tyglar detta innebär. Men då får de också acceptera att själva bli föremål för granskning.
lisa.bjurwald@opulens.se
