BLOGG 2.0. Högerskribenten Ivar Arpi startar nu en egen publikation. Lisa Bjurwald skriver om den trendande journalistiska nyhetsbrevgenren och ser både fördelar och nackdelar.
Många mediearbetare lockas av att vara sin egen chef som frilans eller egenföretagare, men hur är det att vara sin egen publicist? Tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi var en av centralgestalterna i den absurdistiska liveshowen “Bulletin” och har nu, kanske bränd av sina erfarenheter av usla överordnade , startat vad han själv beskriver som en “blogg 2.0”. I Arpis nyhetsbrev Rak höger utlovas texter och poddar om samtidens heta frågor, “utan filter eller skygglappar”.
Internationellt sett finns många spännande exempel på profilerade journalister, debattörer och författare som gått samma väg. Feministen Mona Eltahawy, ursprungligen från Egypten och numera verksam i New York driver till exempel det härligt frispråkiga nyhetsbrevet Feminist Giant, med tagline Global feminist resistance to patriarchal fuckery, sedan i höstas och gör där nedslag och analyser från kvinnokampen världen över. Liksom med Ivar Arpis skygglappsfria innehållsdeklaration är det tydligt att det egna redaktörskapet har en befriande effekt på ordet.
Idag finns en uppsjö av oberoende tidskrifter utan tunga medieägare som Bonnier och Schibsted – du läser just nu en av dem – och intressanta initiativ som Byline Times vill till och med konkurrera med de stora dagstidningarna. Risken att en sådan sajt blir uppköpt och urvattnad till ännu en slätstruken medieprodukt är dock alltid överhängande, liksom att de kraschar ekonomiskt efter 2-3 år, eller tvingas tumma på integriteten och inleda tveksamma reklamsamarbeten för att hålla sig flytande. Publikationer som enbart har sin enda skribent vid rodret har lättare att klara ekonomin, men ändå måste pengar in. Så vad krävs för att de ska fungera?
Det verkar nästan vara ett måste att skribenten redan är ett namn, även om det finns utrymme att bygga en ännu större “fanbase”. Avsändaren behöver inte vara känd för allmänheten, utan kan ha skapat sig en följarskara inom ett specialiserat område som till exempel försvarspolitik. För att få in regelbundna intäkter måste nyhetsbrevet ge mervärde i form av exklusivt material bakom betalväggar, poddar och liknande. Ungefär som dagens prenumerationstjänster hos kvällstidningarna, men med en mer personlig touch och möjligheten att påverka innehållet och interagera med andra följare, helst också med stjärnskribenten själv. För producenten finns här liksom med crowdfunding en utmaning i att inte bli för påverkad av de som finansierar hans eller hennes arbete.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det ligger också en långsiktig utmaning i att få folk att fortsätta betala för en röst, när den initiala nyfikenheten och viljan att stödja satsningen har lagt sig. Ivar Arpi erbjuder till exempel prenumerationer för 50 kr per månad, samma prisklass som The Local (transparens: undertecknad är regelbunden skribent), där man för 59 kronor i månaden får artiklar om en rad olika bevakningsområden. Även DN:s erbjudande “Digital bas” ligger på 59 kronor i månaden.
Skribenten måste alltså argumentera för sina följare att de får ett mervärde som är så starkt att det kan tävla med “riktiga” dagstidningar med jätteredaktioner. Det är ju inte säkert att följarna har råd eller vilja att betala för flera olika produkter varje månad. Ett torrt och opersonligt nyhetsbrev om exempelvis USA skulle inte ha en chans; konsumenten kan lika gärna läsa CNN och liknande nyhetssajter helt gratis. Personligen skulle jag däremot betala för Olle Wästbergs nyhetsbrev. Wästberg är en pionjär inom den journalistiska nyhetsbrevgenren i Sverige och hans erfarenhet som tidigare generalkonsul i New York med mera ger unika insikter i stort som smått over there.
Från ett större perspektiv blir dilemmat med skribenten som chefredaktör för “Anna Anderssons Nyheter” att trogna följare nog kan lockas att ansluta sig – men når man utanför hejarklackscirkeln? Blir det inte bara en rundgång av tyckande, ett predikande för de redan frälsta? Bristande mångfald i allt från åsikter och politisk inriktning till ålder och etnicitet är ett problem för hela mediebranschen, och på sätt och vis borde de tunga mediehusen gå i bräschen för förändring, snarare än enskilda skribenter som försöker hålla sig flytande.
lisa.bjurwald@opulens.se
