POLITIK. Regeringsbildningen dröjer och valrörelsen fick bottenbetyg av väljarna. I veckans krönika skriver Lars Thulin att vårt lands politiker behöver gå i familjeterapi.
Tragikomisk fars och bottenbetyg
Den tragikomiska farsen om regeringsbildningen har uppenbarligen några akter kvar. Än så länge är personlig prestige viktigare än sakpolitik. Måhända går valet 2026 till historien som det när väljarna underkände sina politiker. För vid sidan av tjafset kring regeringsbildningen så fick valrörelsen bottenbetyg av väljarna. Så kanske är det inte bara allmänhet som skapar politikerförakt. Utan politikerna själva.
Politiker som aldrig erkänner fel
Då vi ändå är inne på tagelskjortor för våra folkvalda så finns en sak till att ta upp: det patetiska i att politiker aldrig kan erkänna fel.
Här följer några exempel från den senaste regeringen:När dåvarande orakade utvisningsministern Johan Forssell presenterade lagen som innebar att tonårsutvisningar förvandlades till 21-årsutvisningar, inledde han anförandet med att hans regering ärvt en dålig lagstiftning av socialdemokraterna. Alltså, han hade storsint rättat till ett fel som den klumpiga andra sidan ensamma ställt till med. Klassikern: “jag och min sida av politiken har aldrig någonsin gjort något fel. Allt dåligt som händer är enbart någon annans fel. Vi behöver bara tid att städa upp i allt elände som vi inte har något ansvar för. Sedan väntar paradiset.”
Efter Forssells drapa gick journalisterna hem och skrev att ministern hade stora minnesproblem eftersom Moderaterna var med och genomförde den dåliga lagen.
Märkligt är att Forssell visste att pressen skulle skriva så. Det visste också moderaternas strateger. Ändå sade han så. Hans kolleger, i alla partier, agerar likadant.
KD-ledaren Ebba Busch, som helt kan byta åsikt i hopp om några procentenheter i nästa valbarometer, hängde på. Hon påstod att just hon stoppade Socialdemokraternas orättvisa utvisningar. Hon hade kunnat göra detta genom att trycka annorlunda i tidigare omröstningar. Men då gjorde hon som hon alltid gjort. Lydde blint sin köttbullekompis Jimmie.
Trumpismen har slagit rot i Sverige
När Aftonbladet enkelt avslöjade att säkerheten runt statsministern och hans familj var obefintlig i deras hus i Fållökna, gick ansvarig minister för inre säkerhet, Carl-Oskar Bohlin, i taket och agerade kraftfullt. Men inte i sakfrågan, den berörde han inte, utan genom att skälla ut Aftonbladet samt gå till personangrepp mot reportern. Samma recept som hos Forssell och Busch: ”jag har inget ansvar för något som gått fel. Allt dåligt är alltid någon annans fel”.
Varför har det blivit så? Jag hävdar att trumpismen slagit rot i Sverige. Carl-Oskar Bohlin är tydligaste exemplet. President Trumps taktik är att utmåla sig som perfekt, aldrig erkänna ett fel. I stället våldsamt attackera den som vågar ifrågasätta honom. Inleda absurda brottsundersökningar. Men framförallt undvika sakfrågan. Om fakta visar att Trump har fel, skriker han fake news, hävdar alternativa fakta och hotar stämma den som tycker annorlunda. För Trump anser att han är Sanningen. Så illa är det inte i Sverige. Inte ännu. Men Bohlin visar tydligt vägen dit.
Politiker måste ändra inställning
Måhända finns här en anledning till politikerförakt: att våra folkvalda upprepar standardiserade fraser. Uppenbara och patetiska bortförklaringar och halvlögner som de inte själva tror på, utan är mantran som tvångsmässigt trycks ut. Trots att en läskunnig nioåring med en smart telefon kan avslöja dem på nolltid.
Jag har inte deltagit i familjeterapi, men har vänner som gjort det. Och förstått varför de kan hamna i destruktiva mönster när de skyller allt på någon annan. Däremot har jag gått kurser i förhandlingsteknik och då lärt mig att ovanan att skylla på andra handlar om osäkerhet och är en psykologisk försvarsmekanism. Syftet är att skydda sig mot smärta, i detta fall skuld och skam över något man gjort som inte blev bra. Metoden begränsar handlingsalternativen, fördjupar en konflikt samt leder ofta till personangrepp istället för diskussion om sakfrågor.
Därmed framstår svenska politiker som osäkra personer fyllda av skuld och skam samt oförmåga att ta sakdiskussioner. Egenskaper som politiker inte bör ha.
Terapi eller kurs i förhandlingsteknik
Jag uppmanar alla riksdagspartier att skicka folkvalda och talskrivare på familjeterapi eller grundkurser i förhandlingsteknik. För att sedan våga säga det som nu är Det Mest Förbjudna: erkänna fel, be om ursäkt och inte alltid skylla ifrån sig. Samt att inte påstå att motståndarna ensamma är skyldiga till att dåligt som hänt Sverige sedan Gustav Vasas tid.
Nog skulle väljarna älska sådana politiker. De skulle framstå som mänskliga och stå för att allt de gjort inte blev jättebra, att fel begåtts i en föränderlig värld där ny information ständigt kommer. Samt att misstag kan och bör rättas till. Denna typ av politiker skulle uppfattas som trovärdiga och reflekterande. Och modiga, rakryggade och ansvarsfulla. Egenskaper som kan tillskrivas allt färre folkvalda idag.
Om politiker vågade välja den linjen skulle debatten lyfta. För i dag lever vi i en värld där fakta och kunskap ofta är ett par knapptryck bort. Men samtidigt tycks partiernas företrädare tro att det är lättare än någonsin att luras och dölja fakta. Därmed närmar sig debatten i hög fart sandlådenivån. Där frodas politikerförakt.
lars.thulin@opulens.se
