Är en borgerlig pånyttfödelse möjlig?

POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt att fundera över en borgerlig pånyttfödelse bortom Tidöavtalet. Är en sådan ens möjlig?

Dags för borgerlig katarsis

Många med mig tror att de rödgröna ändå tar sig samman och får ihop en regering. Därmed blir det dags att sammanfatta valet för att utse vinnare och förlorare – enligt pressens dramaturgi. Vid en första anblick är svaret givet. De rödgröna är vinnare, de blåbruna förlorare. Fast så behöver det inte bli. Om berörda parter sköter korten rätt kan även borgerligheten bli en vinnare

Åtskilliga skribenter har nämligen dragit slutsatsen att valutgången är ett gyllene tillfälle för de tre borgerliga partierna som ingick Tidöavtalet. För att förstå detta bör vi, som så ofta, gå tillbaka till de gamla grekerna. De talade om katarsis. Enligt Wikipedia är detta en rening och befrielse efter ett trauma, ”en känslomässig klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv.”

Begreppet används bland annat inom psykoanalys och terapi för att hantera undanträngda och jobbiga känslor.

Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna, i grunden seriösa partier som bygger på parlamentariska demokratins principer, har nu chansen till katarsis för att lägga en av de mörka perioderna i sin historia bakom sig:  sin villkorslösa kapitulation för ett pubertalt populistiskt parti med djupa och livskraftiga rötter i europeisk fascism. Med andra ord Sverigedemokraterna, som länge haft ett märkligt tolkningsföreträde i vår politiska debatt.

En nödvändig analys

Den första analysen som måste göras, och det gäller även de rödgröna, är att inse att de själva skapade Sverigedemokraternas framgång. För det politiska Sverige och de allmänna tyckarna, ignorerade och stod handfallna inför de problem som en stor immigration gav upphov till. Känslor inför dessa svårigheter har drabbat alla kulturer som tidvis haft stor invandring. Det är en minuspost i immigrationens resultaträkning som ändå oftast sammanlagt ger en stor vinst. För den innebär att nytt friskt blod, bildlikt och bokstavligt, kommer in i samhällskroppen.

Men i ett Sverige som navelskådande länge betraktat sig som det goda och duktiga världssamvetet i en stökig och elak värld, fick dessa nackdelar inte tas upp. Utan sopades undan. Följden blev att en del av befolkningen fann en skillnad mellan den verklighet de själva upplevde och den bild som en trött, närsynt och självgod överhet hävdade gällde. Ett vakuum uppstod. I det tomrummet flyttade SD in.

Lärdomen är att jobbiga problem inte kan tigas ihjäl. Tvärtom, måste de hanteras först av alla.

Men när SD var på plats, insåg de borgerliga Tidöpartierna att här fanns makt, definierad som växande procenttal i val efter val. Principen if you can´t beat them, join them tillämpas ofta i både näringsliv och politik. M, L och KD valde den, trots att man tidigare hävdat att man aldrig skulle göra det när det gällde SD.

I valet 2026 visade väljarna återigen vägen för politikerna. SD:s drömsamhälle underkändes av en majoritet av folket. Ur denna krasch för borgerligheten kan katarsis uppstå. Alltså ”en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv”. För Tidö-partierna  innebär det att återgå till sina ideologiska rötter, vårda dem och saluföra dem till väljarna. Därmed kasta av sig ett brunfläckigt ok från ett enfrågeparti som trodde att ett samarbete med Fröken Snusk skulle charma och förföra svenskarna.

Berörda partiledare måste avgå

Hur denna katarsis ska genomföras och vad den ska leda till, är upp till varje parti. Klart är dock att berörda partiledare måste lämna sina poster. De är för tungt fläckade av den principlöshet, billiga populism och feghet som präglat dem under senaste fyra åren. En trappa måste städas från toppen. Så tack och adjö Ebba, Simona och Ulf. Det som förenar er är att ni skadat era partier och deras ideologiska förankring.

Ulf Kristersson går till den moderna historien som den mest ryggradslöse och fege statsminister Sverige haft.

Montage: C Altgård / Opulens.

Hans undfallenhet för Jimmie Åkesson har varit monumentalt motbjudande. Dessutom har han haft fingrarna i för många privata syltburkar. Egenintresse kombinerad med fartblindhet är en resa som ofta slutar i diket.

Ebba Busch kommer bli ihågkommen som Trumpisten i svensk politik. Den egna makten var viktigare än ideologierna och därför kunde åsikter bytas ut snabbare än en smash från Truls Möregårdh. Det är kvinnan som var heligt förbannad för att polisen inte sköt skarpt mot icke etniskt svenska demonstranter. För att sedan med hundlikt sorgsna ögon och darrande stämma berätta hur hon berörts när en liten pojke frågade henne varför hon ville utvisa honom. Vämjeligt är snällaste ordet om det röstfisket.

Simona Mohamsson utgör, får vi hoppas, ett unikum i svensk politisk historia. En oblyg och skamlös tiggerska som var beredd att tycka och säga precis vad som helst till vem som helst i utbyte mot några procent av väljarkåren. Ordet prostitution är hårt, men svårt att undvika. Hennes främsta eftermäle är dock rollen som den bödel som avrättade själen i ett parti som stolt och envist i växelverkan med socialdemokratin byggde det moderna Sverige.

Med dessa personer borta kan något bra byggas. Jag, som aldrig röstat borgerligt, hälsar en renad och befriad borgerlighet tillbaka in i den politiska debatten. För en sådan behövs och jag har saknat den.