POLITIK. ”Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet.” Det skriver Lars Thulin som förklarar varför valet 2026 framstår som så skrämmande.
När du läser detta återstår kanske bara en dag till valet. Eller några timmar. Eller så är det avklarat. Beroende på vilket kan krönikan kännas antingen spritsig eller avslagen, som en bottenskyla i champagneflaska som stått öppen i tre dagar.
Jag skriver ändå. För aldrig under mina drygt 50 år som röstberättigad, då jag alltid röstat, har jag känt mig så rädd inför ett riksdagsval. Begreppet ödesval känns inte utslitet utan oerhört levande.
Ett politiskt cv behövs
För att alla ska förstå mina känslor behövs ett politiskt cv.
Jag är uppvuxen under enkla omständigheter i en förort i Stockholm. De som bodde där kallades arbetare och lägre tjänstemän. Tidigt blev jag intresserad av samhällsfrågor och jag var fjorton år 1968. Så vänster var det som gällde. USA:s angreppskrig i Vietnam, engagerade mig oerhört. Men också att Sovjet detta år krossade demokratirörelsen i Prag. Minns att min mamma storgrät då nyheten nådde oss via radion.
Trots detta, ”alla” var vänster. Även de av mina kamrater som var uppvuxna i fina villor bakom välklippta häckar. En del av de där vännerna blev väldigt mycket vänster, kanske som uppror mot föräldrarna.
Min entusiasm för den riktigt röda vänstern dog i mitten på 70-talet. Då gjorde jag resor i Sovjetunionen och forna östblocket. Det jag upplevde där och då gav mig livslångt vaccin mot socialistiska diktaturer och allt som kallas kommunism. I början på 2000-talet levde jag en tid i Kina. Då fylldes vaccinet på.
Samhällsvetenskapliga studier lärde mig att inget är enbart svart eller vitt. Samt att alla ismer inom sig bär fröet till sin egen perversion. Dessa mina erfarenheter har gjort att jag alltid röstat på Socialdemokraterna. Väl medveten om att detta parti är fullt med fel och brister och ibland hyckleri. Men alternativen har jag funnit sämre.
Maktskiften nödvändiga
Jag anser att makten i ett land måste växla med jämna mellanrum. Det är förutsättningen för en levande demokrati och en utveckling som på sikt gagnar alla. En demokrati ska ha en bra regering och en bra opposition. Det hade vi tidigare. Därför såg jag fram till 2022 inte det som något oerhört allvarligt de gånger borgarna fick makten. Dessa partier tyckte inte alltid som jag. Men de var seriösa, respekterade demokratins spelregler, var kunniga och regeringsdugliga. De måste få chansen och vänstern behövde vila upp sig. För inget sliter så som att regera.
Valet 2026 har skrämmande dimensioner
Så varför skrämmer mig årets val?
Därför att en av dessa sidor har upphört att finnas till. Tre borgerliga partier har genom det unika Tidöavtalet förvandlat sig till knähundar till Sverigedemokraterna, ett parti som inte sitter vid makten. I mina ögon består det huvudsakligen av pubertala slynglar. Deras parti är rent populistiskt och har rötter i nazism. Något annat kan inte sägas med bibehållen intellektuell hederlighet.
Genom att stå utanför regeringen, men till stor del regera över den, har de haft en märklig position: mycket makt men inget ansvar i laglig mening.
SD föddes 1988 med en enda agenda: att invandrare och invandring är roten till allt ont. Därför måste Sverige rensas från dessa inkräktare. Programmet från 1994 är skrämmande läsning. Kanske främst för att SD idag är i färd med att genomföra en del av det som står där. Ändå, det ruggiga under gångna fyraårsperioden och inför valet, är inte SD. För de har tydligt visat vad de vill. Ingen kan tvivla.
SD har inte förändrats inför valet 2026
Regeringspartierna hävdar med en dåres envishet att SD gjort upp med allt det där. Så nu är de snälla, jättesnälla. Så är det inte. Richard Jomshof, en av de ledande i partiet, säger att ska man ska vara muslim i Sverige måste man upphöra att vara muslim. Han är behörig lärare i samhällskunskap, men urinerar därmed på religionsfriheten, inskriven i grundlagen. En frihet hos alla världens demokratier.
Partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling gör klart att det finns för få etniska svenskar i landet. Vilken typ av etnisk rensning han vill ha, presenteras väl sannolikt efter valet.
Märk väl att dessa uttalanden görs 2026. Ytterst lite har förändrats i partiet sedan 1994. Skickliga spinndoktorer har målat över den bruna färgen med blå och gul kulör. Men det behövs ytterst lite sandpapper för att avlägsna den.
Ingen kan säga att de inte visste. Ingen.
På 1960-talet sade den amerikanska medborgarrättskämpen Martin Luther King att det farliga inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. Hans bevingade ord kunde ha varit skrivna för svensk politik i dag.
Fast Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har inte ens haft vett att vara tysta. Utan snällt sagt ja till SD:s politik och syn på samhället. Därmed är den värld jag trodde var given, krossad. Den med tron på två jämbördiga sidor med gemensamma demokratiska värderingar.
SD:s medlöpare bär skulden
Högerns block uppfyller inte längre de kraven. Skulden för detta ligger inte på SD. Utan på partiets medlöpare, som övergett sina egna värderingar. Det vill säga Ebba, Johan/Simona och Ulf.
Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet. Vad SD gjorde utan formell makt vet vi. Vad de tänker göra med sådan makt, kan vi bara ana. Att ta sig ur detta kan bli kostsamt och svårt. Den som sår hat skördar hat.
Visst, folket bestämmer. Men ingen, absolut ingen, kan i efterhand säga att de inte visste.
lars.thulin@opulens.se
