MANSDAGEN. Jag hoppas på att nästa år få se en myriad av initiativ inför mansdagen. Helst utan udd mot kvinnor och feminister eller kritik av andras krav på rättvisa, skriver Nathan Hamelberg.
I tisdags var det internationella mansdagen. De allra flesta åren har dagen passerat revy i mina flöden som del av skämt om att antifeministiska män gjort det till en ritual att på den 8 mars klaga på att det inte finns någon manlig motsvarighet till internationella kvinnodagen.
Nå, uppenbarligen finns det en sådan. Eller? Om det är så att det råder oenighet om vad internationella kvinnodagen är eller bör vara – från ”grattis” till ihågkommande av Clara Zetkin och den socialistiska kvinnorörelsen och allt möjligt däremellan – så verkar det råda än större oenighet om vad vitsen med en internationell mansdag ska vara. Förutom poängerna med att ”alla dagar är mansdagar” (utöver sagda åttonde mars då) så är det ju helt enkelt rätt svårt att enas om vad män bör hyllas för, kämpa mot, förändra hos sig själva eller varandra, inspireras av eller bara framhålla som föredöme.
Om internationella kvinnodagen instiftades för att inspirera till kamp, och att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors rättigheter, så är det självklart långt mer oklart vad som kan förena män på en internationell dag. I ett forum för män jag är med i på Facebook fanns en del irriterade och till och med upprörda tongångar om att fokus är på kvinnor till och med på mansdagen!
På Wikipedia står det ”Dagen avser att fokusera på mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder” – vilket enligt en del irriterade röster inte gjordes av media tillräckligt mycket. De kritiska menade att fokus låg på mäns våld, metoo med mera. Det är väl inte en djärv tanke att en poäng med att lyfta metoo kunde vara just förbättrade relationer? Att metoo lika mycket är en mansfråga som en kvinnofråga.
Men frågan är bara: om det nu är förebilder som ska lyftas på en mansdag, varför saknas det då förebilder att lyfta?
Vi lever i ett samhälle där ensamhet är ett allvarligt folkhälsoproblem bland män i västvärlden och i synnerhet i Sverige. Där en stor mängd män upplever det svårt att hitta någon att vara med. Vilket väl i allra högsta grad har med avstånd mellan kön att göra? Jag ber på förhand om ursäkt för heteronormativitet här. Knappt hade jag skrivit klart det här förrän jag kom att tänka på att de flesta av mina manliga homosexuella vänner har långt starkare relationer till kvinnor än de flesta av mina manliga heterosexuella vänner. Makes you think. Svårt då att se att metoo inte angick män. Eller, tydligen är det just det. En majoritet av män tycker i varierande grad att metoo var positivt för samhället, medan en minoritet tycker att det har med dem själva att göra.
Men det åsido, om det nu går att åsidosätta för en stund, är det väl nästan omöjligt att säga vilka frågor som i någon essentiell mening är manliga? Alla förslag jag stöter på handlar om mäns och pojkars problem. Det handlar om allt från skolsituationen till hög frekvens av självmord. Vilket så klart är extremt viktiga frågor. Men frågan är bara: om det nu är förebilder som ska lyftas på en mansdag, varför saknas det då förebilder att lyfta? Själv är jag osäker på om förebilder i medial bemärkelse har så stor effekt, även om de kan vara avgörande i det personliga livet.
Jag hoppas på att nästa år få se en myriad av initiativ inför mansdagen, helst utan udd mot kvinnor och feminister eller kritik av andras krav på rättvisa. Om nu alla dagar är mansdagar blir det lite svårare att få just den 19 november att sticka ut, men det vore skönt att slippa höra kritik av vad dagen inte är istället för att se den fyllas med innehåll. Dagar är vad man gör dem till.
nathan.hamelberg@opulens.se
