Kvinnor – lyft blicken över gravidmagen!

JÄMSTÄLLDHET. Var finns debatten om kvinnans ansvar för sitt ofödda barn, för barnets far och för barnets eventuella syskon i ett jämställt Sverige 2023, frågar sig Lars Thulin.

Hur ska svenska kvinnor föda våra barn?

Ängsligt övervakade av en sjukvård som står på tårna för dem och omedelbart rycker in med stor medicinsk kunskap samt senaste tekniska landvinningar om något går fel?

Eller ska den sanna kvinnan gå ifrån detta curlande och som en stark urmoder föda sina barn på egen hand, utan inblandning från en fånigt teknisk omvärld?

Det är, här något tillspetsat beskrivet, en debatt som dyker upp med jämna mellanrum. Senast i Svenska Dagbladets podd av yogakvinnan Rachel Bråthén och den kommenterades livfullt av Dagens Nyheter och Aftonbladet. Den första debattören lovsjöng födandet fjärran från den töntiga vården, den andra, tyckte ”varför inte”. Medan den tredjes inställning enkelt kan sammanfattas som ”aldrig i livet” rörande det så kallade naturliga födandet.

Tre mammor om födandet, alla med egna erfarenheter och slutsatser som de väl tycker bör vara allmängiltiga.

Tycka till

Nu ska en som aldrig fött barn, alltså undertecknad, tycka till. Fött barn har jag alltså inte gjort, men däremot har jag blivit pappa två gånger och fått fem barnbarn. Så någon erfarenhet har jag, även om många givetvis anser att den inte är värd ett dugg eftersom jag är man.

Låt oss titta på de fysiska förutsättningarna i detta ämne som förstås är avgörande för vårt släktes fortlevnad.

Få däggdjur har så svårt att föda som människan. Jämför det arbete, ansträngningar, smärta och komplikationer som är vardag på en BB-avdelning, med kattmamman som ligger på höskulle och till synes utan större jobb klämmer ur sig både fem, sex och sju ungar.

Varför är det så? En av teorierna är att naturen gjort en tuff avvägning när det gäller vår art. I den ena vågskålen ligger att vi är intelligenta varelser med stor hjärna och följaktligen stort huvud. I den andra att kvinnas bäcken har begränsningar vad gäller storlek. Hur stora huvuden som helst kan hon inte föda fram. Gud, naturen, evolutionen, stryk det som ej önskas, har gjort en avvägning mellan dessa faktorer. Det gör att marginalerna blir små.

Barn som dog vid födelsen och mammor som dog i barnsäng var trista och inte ovanliga realiteter när sjukvården var obefintlig och alla födde ”underbart naturligt”. I Sverige har vi nu en mödradödlighet på fyra av 100 000 kvinnor. I ett land som om Sierra Leone, långt över 1 000 (I den siffran igår även aborter som går fel). För 200 år sedan hade vi förmodligen minst Sierra Leone-siffror i Sverige.

Lyckligare förr?

Var födande svenskor då lyckligare och kände sig mer naturliga än dagens mammor? Och är kvinnorna i Sierra Leone glada att de slipper curlas av en överbeskyddande sjukvård när de ska krysta?

Svaret på frågan får varje kvinna söka inom sig själv. Många anser kanske att en ökad risk är ett pris värt att betala på naturlighetens altare.

Det märkliga i debatten är att detta enbart görs till en kvinnofråga. Vilket märks i de diskussioner som blossar upp. Women only. Jag hävdar att detta är egocentriskt och ojämlikt. Jag sticker ut hakan, men nu skriver jag det: kvinnor borde lyfta blicken från sin egen gravidmage.

Livet handlar i princip om att bedöma risker. Allt är behäftat med risker. Att gå ut och traska över gatan är en risk. Vi kan snubbla på trottoaren, vi kan bli överkörda av en skenande buss. Festar vi och tar en bit kött och ett stort glas vin till middag tar vi en risk med vår hälsa och så vidare. Vilka ska då delta i riskbedömningen vid val av födelsemetod?

Pappan bemödar sig ingen att fråga i dagens samhälle. Han betraktas nog av många enbart som spermadonator som gjort sitt efter leverans. Att hälften av barnet, biologiskt sett, är hans hörs aldrig i debatten.

Huvudpersonen borde vara barnet som ska födas. Det får mer än någon annan leva – eller inte leva med – mammans beslut. I Sverige dör 2 barn per 1000 förlossningar. Snittet i världen är 30. I vissa länder 60. Alla barn kan inte tekniken rädda. Men att fler än två per 1 000 skulle dö i Sverige om alla föddes naturligt hemma, är nog de flesta experter ense om.

Vid sidan om pappan och barnet har vi också anhöriga, ofta syskon som riskerar att få genomlida ett trauma med ett dött småsyskon eller ännu värre: att bli moderlösa.

Personliga erfarenheter

Jag har personliga erfarenheter. Min hustru föddes för tidigt och överlevde på grund av dåtidens högteknologi. Mitt första barnbarn vände om efter mindre än en halvtimme, ingen teknik i världen kunde rädda hans ofärdiga kropp. Men han var nära att ta med sig sin mamma till andra sidan. Snabba ambulanssjukvårdare och skickliga doktorer på Södersjukhuset i Stockholm såg till att den tragedin undveks. Och även att det sedan kunde bli välskapta barnbarn, noga övervakade av senaste läkarvetenskap under graviditeten. Med en ”fantastisk” graviditet och förlossning fri från sjukvårdens inblandning men med yogan som hjälp hade detta inte hänt.

Den brännande frågan blir: var finns debatten om kvinnans ansvar för sitt ofödda barn, för barnets far och för barnets eventuella syskon i ett jämställt Sverige 2023? Uppenbarligen ingenstans.

Som så ofta i vårt samhälle handlar det mesta om tre saker: jag, jag, jag.