VÅLDET. “Det pågår ett outtröttligt arbete mot våld bland unga i Sverige idag, en gång var Einár en del av det.” Nathan Hamelberg minns en filminspelning mot machokultur, där den unga rapstjärnan som i torsdags sköts till döds var med.
I onsdags hade dokumentärserien ”Den svenska hiphopens pionjärer” premiär på SVT Play. Den var en nostalgitripp att se och påminnelse om andra tider. Avsnitten är kortare än en timma långa så det var ofrånkomligt att somligt inte skulle utforskas eller hinna täckas – i mångt och mycket är det mer en serie om rappare än hela hiphopkulturens pionjärer.
Ett spår som bara nämns i förbifarten är när Martin Carboo beskriver hiphop som en rörelse mot droger, våld, kriminalitet och rasism. I USA var det spåret om möjligt än mer explicit – Zulu Nation och flera andra av den tidiga hiphopkulturens företrädare agerade explicit för att få unga gängmedlemmar i Södra Bronx som The Black Spades, Savage Skulls, Savage Nomads med flera att kanalisera sin energi till kulturella uttryck och så att säga ”battla på micken, dansgolven, skivspelare och med måleri snarare än med vapen”.
Den berättelsen var från första början i lika delar myt och verklighet på marken. Sedan dess fick rap som musikaliskt uttryck en ny legitimitet även bortom USA när The Message med Furious Five kom. Ytterligare fem år senare – när gangstarappen vällde fram – var det som att hiphop nådde nya höjder av kommersiell framgång för att det den uttryckte var förbjudet.
I den hiphopkultur där han rörde sig var gränserna mellan gängkriminalitet och rapartisteri suddiga
Någonstans därefter började det på olika håll bli omöjligt att separera gangstarappares dikt om verkligheten de såg och verkligheten de levde vilket även blev en del av attraktionen. De senaste årtiondet har den här utvecklingen flutit rakt in i svensk hiphop. Och utan att föregå någon mordutredning och säga att rapparen Einár dog på grund av just det så är det inget vågat påstående att i den hiphopkultur där han rörde sig var gränserna mellan gängkriminalitet och rapartisteri suddiga.
För drygt fem år sedan arbetade jag med att utveckla Machofabriken, ett metodmaterial för våldsförebyggande arbete. Tillsammans med flera andra arbetskamrater, på uppdrag av föreningen MÄN, Unizon och Roks samt i samarbete med byrån Amphi. Materialet utgick från flera teman, ungas utsatthet på nätet är ett av dessa som vi beslöt att ta upp, och på varje tema gjordes en kort film för att hjälpa unga prata om situationer, valmöjligheter, grupptryck och förväntningar – oftast kopplade till maskulinitet och att vara kille. Vi gjorde filmer på en massa andra teman också, men så här i efterhand sticker filmen om utsatthet på nätet ut av ett skäl: en av de tre femtonåriga killar som spelar i den var Nils Kurt Erik Einar Grönberg, senare mer känd som rapparen Einár.
Det som hänt är en tragedi. Det rusar tusen tankar genom huvudet nu. Jag har grubblat enormt på hur svensk hiphop mår idag efter att ha sett SVT:s serie om den svenska hiphopens pionjärer och sedan reflektera över våldet mellan ungdomar där jag och min son bor. Jag önskar att svensk hiphop letade efter långt fler sätt att vara äkta på än det spår av att tävla i att rituellt visa sin kapacitet till destruktivitet och självdestruktivitet som just nu regerar bland streamar och på YouTube. Plötsligt dyker tankar upp om hur Machofabrikens film kommer att ses nu. När lärare, fältassistenter, fritidsgårdspersonal och idrottstränare med flera som använder materialet kommer att få helt andra diskussioner med unga när de visar filmen där en mycket ung Einár medverkar.
På nåt sätt gläds jag över att det kommer finnas ett minne av en ung Einár som tog stapplande steg i en film med ett budskap mot våld för att få unga att tänka efter om vad de gör mot varandra på nätet och att ett felaktigt beteende kan få hemska konsekvenser.
Det pågår ett outtröttligt arbete mot våld bland unga i Sverige idag och en gång var Einár en del av det. Tänk på att det aldrig är på förhand givet vad en ung individ kommer att utvecklas till.
nathan.hamelberg@opulens.se
