Innerlig närvaro och himmelsk jordiskhet

Musik

MINIMALISM. ”Det är rösten och Byrnes delikata fingerplockande gitarrspel som står i fokus och det med all rätt.” Sara Forslund hyllar Julie Byrnes nya album.

Not Even Happiness
Julie Byrne
Ba Da Bing records, 2017

Det kommer alltid finnas ett behov av tystnad. Jag finner mig själv allt oftare omfamna stillheten efter en dag full av informationsintryck. Då sjunker jag ofta ner i min svarta Ikeasoffa och tar några djupa andetag. Efter det tar jag in lägenhetens rumklang; klockan som tickar, datorns brus, kranen som droppar. Edith Södergran sa en gång att innerlighet är att vara närvarande i sig själv. Jag kommer ofta tillbaka till den insikten.

Den tjugosexåriga Julie Byrnes nya album Not even happiness är fylld av innerlig närvaro och himmelsk jordiskhet. Det är svårt att tro att hon först vid sjutton års ålder började spela gitarr och skriva musik som en slags hyllning till sin pappa som gått bort i multipel skleros. Han hade på grund av sjukdomen fått lägga ner gitarren och sitt yrke som bröllopssångareett årtionde tidigare.

Hennes röst släpar sig fram likt en snigel på eklövet. Detta hörs tydligast på All the land glimmered beneath där Cohen-influenserna hörs som tydligast. Det är en mörk hummande röst som inte kräver något och därmed också fångar skönheten i det enkla ögonblicket. Hennes uttryck har ofta jämförts med Cat Powers och Joni Mitchells men personligen tycker jag hon har mer gemensamt med Beth Orton i sin organiska kvalité.

Byrnes beskriver sig själv som en vandrare. Hon kommer ursprungligen från Buffalo, en stad som vilar mot stränderna av Eriesjön. Men Byrnes har också bott på platser som Chicago, New Orleans, Seattle och är numera är bosatt i New York där hon arbetat som parkskötare i Central Park.

Hon har en förmåga att implicera naturens bejakande intimitet i texterna på ett okonstlat och insiktsfullt sätt. Som till exempel i Natural blue där hon förvandlar en solnedgång i Colorado till en melankolisk ode till himlens blåhet.

Eric Littman bjuder på en avskalad produktion med en enstaka flöjt som höjer sin röst vid något tillfälle och några ambienta vågljud vid ett annat tillfälle. Förutom det och violinisten Jake Falbys insatser så är det rösten och Byrnes delikata fingerplockande gitarrspel som står i fokus och det med all rätt.

Det krävs mod att våga stå stilla i musiken och i det minimalistiska uttrycket. I tystnaden går det inte att gömma sin sårbarhet bakom ett brus av instrument. Den ligger där hudlös och redo att bli trampad på eller beröra oss på djupet. Men det krävs också att låtarna kan bära sig själva. Byrnes uppmanar i sitt öppningsspår ”Follow my voice” och jag svarar innerligt; ”I will”.

SARA FORSLUND

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Sara Forslund

Det senaste från Musik

Gå till Toppen