POESI. Erik Bovin har läst ett aktuellt litet häfte från Lyrikvännen med dikter av Ingrid Nyström. Det är poesi som Bovin framhåller som förstklassig.
Återkomst av Ingrid Nyström
Urval och förord av Simon Sorgenfrei
Lilla serien nr 70
Lyrikvännen – Tidskrift för poesi
Lyrikvännens lilla serie torde vara bekant för poesins finsmakare. Ett litet häfte, exklusivt såtillvida att det i första hand, når tidskriftens prenumeranter. Smalt även till innehållet – i serien ryms bland annat titlar som Magnus William-Olssons halvt oläsliga essäsamling Poesi/filosofi, Filosofi,/poesi (2022) och Peter Thörnebys översättning av objektivisten George Oppens lika oläsliga debutbok Diskret serie (1934).
Seriens sjuttionde alster utgör däremot ett fint urval av den värmländska poeten Ingrid Nyströms dikter. Den nådde tidningens prenumeranter i juni tillsammans med årets tredje nummer. Inte prenumerant (och ovillig att bli)? Trist. Jag tycker ändå du ska skynda dig att beställa häftet separat via tidskriftens hemsida. Priset (nittio kronor) är överkomligt, minst sagt, då det rör sig om poesi som jag inte skäms för att kalla förstklassig.
Religionsvetaren Simon Sorgenfrei står för urvalet. I år är han dubbelt aktuell i lyriksammanhang, i våras utkom han nämligen med en biografi över Stagnelius. (Näktergalen, Ellerströms).
I den bästa av världar hade något av de stora förlagen gett ut ett omfångsrikare urval som sannolikt nått fler. För Ingrid Nyström (1917-1999) bjöd in sina läsare och fortsätter att göra så, decennier efter sin död. Dikterna må vara gåtfulla, de äger likväl en suggestiv klarhet.
Hon debuterade i övre tjugoårsåldern och placerades tidigt som ett ungt löfte jämte poeter som Maria Wine och Elsa Grave. Efter genombrottet med Droppar av sten (1948) dröjde det ända till 1957 innan nästa diktsamling, Glesnader, publicerades. Få visste då att detta skulle bli hennes sista verk. Hon drog hon sig undan offentligheten för ett liv fortsatt i litteraturens tjänst, men nu som bibliotekarie i Borås. Varför? Det kan man fråga sig. Hon lovordades trots allt av giganter som Gunnar Ekelöf och Olof Lagercrantz. Den förstnämnde jämförde henne med Edith Södergran. En jämförelse som i förstone kan förefalla en smula intetsägande. Hur många gånger har inte hennes namn nämnts i samband med att en, oftast manlig kritiker, haft något gott att säga om en kvinnlig poet? I det här fallet visade det sig dock vara en fullt rimlig iakttagelse.
Frågan kvarstår – varför väljer en gudabenådad författare att mer eller mindre sluta publicera sig? Vare sig Sorgenfreis förord eller mina egna blygsamma efterforskningar, ger något svar. Litteraturhistorien är förvisso full av röster som tystnat alltför tidigt. För att inte tala om alla litterära stjärnor som fallit i glömska oavsett verklistans storlek eller betydelse. Ett öde som förvisso utgör mer regel än undantag gällande svenska författarskap. ”Ingen är så död som en svensk författare,” för att citera Jan Myrdal.
Nyström tystnade dock aldrig helt. Det som gör denna volym omistlig är att den förutom dikter från hennes fyra böcker innehåller tolv dikter som publicerats i tidningar och tidskrifter, dikter som varit mer eller mindre olästa i decennier. Hennes sista dikt publicerades i hemstadens lokaltidning, Nya Kristinehamns-Posten, 1994.
Redan i debuten Vattenspegel (1944) har Nyström hittat sin röst med en lyrik som hämtar influenser från romantisk naturlyrik. Landskapet och temperamentet är välbekant; ettriga vindar och havsvågor som slår mot klippor. Skogen är vild och tycks ofta spegla diktjagets själsliv. Ändå står inte det mänskliga subjektet i centrum i den utsträckning man kan tro.
Jag har svårt att tro att hon delade en antropocentrisk natursyn. Dikterna påminner tvärtom läsaren om människans komplexa relation till naturen. Vi är kanske inte ett med naturen, särskilt inte i dag. På ett plan råder dock en sammanflätning – mellan människa, djur och natur. I Nyströms poesi är naturen också mer än ett objekt, dess agens framhålls. I dikten ”Som av årstid” skriver Nyström exempelvis om ”hur vi upplåter oss / för det som ej är människa” och att ”det finns mer / som minns / upplevelsen åt oss / än våra egna sinnen”.
Nyström lyfte också fram skogens eget liv i sina dikter; ett språk, en egen värld full av visdomar, inte helt åtkomliga för människan.
Naturdikterna lämnar mig dock med en bitter eftersmak. Det är ju inte Nyströms fel att jag råkar läsa dem i ljuset av en klimatkris där vår planet just nu mår sämre än någonsin. I takt med att krisen eskalerar lär alltmer desperata åtgärder vidtas för att rädda våra egna skinn. Vilka kommer då stå på barrikaderna för att påminna om att allt liv har ett värde? Något som betonas i dikten ”Bön i stormen”, från 1944:
”Också det, som växer trevande
med smala stänglar
och famlar hjälplöst efter stöd
med tunna revor
är också liv, vill också leva
och blomma skyggt.”
Hennes poesi anknyter till den klassiska diktens symbolvärld. Stenar och rosor finns det gott om hos Nyström. Stenen fungerar som en kontrasterande symbol för beständighet i en förgänglig tillvaro medan rosen är en välkänd symbol för kärlek. Kärleken är skön men skör, det gäller att slå vakt om den för ”rosorna som hycklar rotfasthet / skall alla hitta ett obevakat ögonblick / och vara borta”.
Nyström vore dock inte en sentida romantiker om inte hennes dikter närde en längtan efter att nå bortom medvetandets gränser. Det finns mer än ögat kan se. Att tillägna sig dessa dikter kan vara ett led i en strävan att verkligen ta till sig den insikten.
info@opulens.se
