DEBATT. “Varför väljer skribenten att på intet sätt bemöta vår hållning gentemot begrepp som särlingskonst och outsider art?” Konstnärerna och författarna Karin Edvall och Johanna Hästö svarar Mathias Jansson som recenserade deras bok Kaj Franklin i Opulens. Här under följer sedan Mathias Janssons slutreplik. Även Opulens medarbetare Clemens Altgård har nyligen skrivit en krönika om det omstridda begreppet outsiderkonst.
Efter att ha tagit del av Mathias Janssons text om Kaj Franklins konst undrar vi, som gjort den nysläppta boken som han utgått ifrån, varför skribenten väljer att på intet sätt bemöta vår hållning gentemot begrepp som särlingskonst och outsider art. Istället tar han tillfälle att fastställa att Franklins konst bör kategoriseras just så. Vi skriver att vi anser att sådana begrepp bör problematiseras eftersom de tenderar att endera romantisera eller stigmatisera den konstnär stämpeln sätts på.
Jansson väljer att rada upp ett antal kända konstnärer som liksom Franklin på ett eller annat sätt levt med psykisk sjukdom (han diskuterar enbart sjukdomen, däremot inte drogmissbruket, som skäl till hur teckningarna ser ut). Sedan gör Jansson klart att Franklin, som inte hade någon konstnärlig skolning, påminner mer om Adolf Wölfli än de andra han nämner: Sigrid Hjertén, Carl Fredrik Hill och Ernst Josefsson. Varför skulle konst av någon som varit sjuk enbart vara jämförbar med konst av andra konstnärer som levt med sjukdom, undrar vi.
Ser inte Jansson något utöver uttryck för sjukdom i bildernas motivvärld och tekniska utförande? Vi ser någon som med både humor och gravallvar uttrycker sig och kommenterar det samhälle han befinner sig i. Vi ser längtan efter tillhörighet och ilska inför en livssituation som gör människan ofri. Vi ser uppfinningsrikedom och sinne för detaljer. Vi ser rädslor och nojor, missbruk och allt vad som följer med det. Vi ser samtal med någon slags gud. Vi ser teckningar som vi ibland önskar att vi gjort själva.
När vi i mars 2016 var i Japan för att föreläsa om Kaj Franklin på NOMA Borderless Art Museum blev vi tillfrågade om vad vi själva gjorde för konst. När vi visade foton av tidigare arbeten skrattade våra japanska vänner och sa att vi båda gjorde outsider art. Det intressanta med detta är att flera av de verk som föranledde kommentarerna var tillkomna under den tid då vi studerade på olika konsthögskolor. Verken hade alltså kommit till under perioder med gott om tid för konstnärlig fördjupning, något vi ofta upplever oss sakna som yrkesverksamma då administration och krav på försörjning är saker att ständigt förhålla sig till. Vad gör det med själva konsten? Vem har tid att helhjärtat gå upp i sitt konstnärliga arbete?
Jansson påstår att det inte går att se någon konstnärlig utveckling hos Franklin i bokens urval. Hur tänker han sig att en konstnärlig utveckling ser ut? Skulle någon utan övning fått till de avancerade perspektivbyggen som syns i Franklins bilder? Vem har en så konsekvent och exakt stil utan att under en längre tid ha utvecklat den? ”Motivkretsen i hans teckningar är begränsad, stilen monoton och upprepande … Franklin håller fast vid sin invanda stil och trygga motivkrets genom åren.” Skulle sådana påståenden göras om Martin Kellerman eller Nina Hemmingson gjort ett nytt seriealbum?
Vi berättar i bokens text att Franklins bilder inte är daterade och att endast en vag kronologi kan skönjas. I boken är teckningarna således, men även av andra skäl, inte presenterade kronologiskt. Den bedömning vi gjort är att de flesta av bilderna i boken sannolikt är från de sista 10-15 åren av Franklins liv. I urvalet till boken har vi främst försökt förmedla den animerade känsla som uppstår i flödet av bilder där upprepandet av liknande grundkompositioner möter ett myller av varierande detaljer.
Det kan vara nödvändigt att skapa sammanhang för konst av konstnärer som inte når fram i den ordinarie konstvärlden där sociala, intellektuella och professionella koder kan vara svårgenomträngliga, för fler än de som kallas särlingar. Men bör konst av dessa människor därmed pekas ut som en annan sorts konst? Vi är båda yrkesverksamma konstnärer och ser att psykisk ohälsa är vanligt i branschen. I konstvärlden finns ett utrymme att vara avvikande eller ha skiftande psykisk hälsa men samtidigt kan denna acceptans ibland vara förödande för den som inte klarar av att ta hand om sig själv. Den sociala bakgrunden spelar stor roll. En person från familjeförhållanden med större kulturellt kapital kanske tar sig in på en konstnärlig utbildning trots psykisk ohälsa eller missbruk. Någon med andra sociala förutsättningar kan istället hamna på en parkbänk.
Varför har vissa delar av konstvärlden ett behov av att dra en gräns mellan konst och konst, mellan konstnär och konstnär? Vilka syften tjänar den gränsen och hur påverkar den vår blick och vårt tänkande? Varför hör vi inte talas om särlingsförfattare, -musiker eller -skådespelare? Jansson gör en mängd påståenden om Kaj Franklin och hans tecknande som i själva verket är skribentens egna antaganden. Om det är texten i vår bok om Franklin han har till grund så känner vi inte igen det vi berättat. Vi har varit mycket noga med vad vi anser oss kunna påstå och inte.
Det är förresten inte Kaj Franklin själv som donerat sina bilder till Mentalvårdsmuseet, som Jansson skriver. Donationen ska ha skett enligt hans mors önskan flera år efter hans död. Vi vet inte vad Kaj Franklin själv hade ansett om saken.
info@opulens.se
Slutreplik av Mathias Jansson:
Att jag inte kommer fram till samma slutsatser som författarna om Kaj Franklins teckningar innebär inte att jag ej läst författarnas text i boken. Författarna vill gärna se Franklins teckningar som ett uttryck för speciella konstnärliga och estetiska uttryck som skildrar sin samtid. Jag ser dem däremot som en del av en tradition inom det begrepp som benämns särlingskonst.
Kaj Franklin har en specifik stil som inte verkar förändras över tid, iallafall om man ser till det urval av teckningar som författarna gjort i boken. Författarna refererar själva i sin text till personer som beskriver hans tecknade som manisk, att motivet alltid är detsamma och att han inte vill ändra på något. För mig framstår det inte som om Kaj tar in nya influenser och idéer och konstnärligt utvecklas under sitt tecknande. Att Kaj inte skulle bemästra sin stil eller teknik har jag inte påstått, bara att han inte verkar utveckla den vidare.
Sedan ber jag om ursäkt för den slarviga formuleringen om att Kaj efter sin död donerade sina verk. Jag skulle naturligtvis skrivit att verken donerades efter hans död.
Jag tror trots våra olika synsätt på hur man ska värdera och se på Kaj Franklins teckningar, så kan vi nog vara överens om att det är en intressant person och ett intressant material väl värt att lyftas fram och presenteras för en större publik.
info@opulens.se
