LITTERATUR. ”Edith Södergrans författarskap är litet – fem diktsamlingar, en samling aforismer och ungdomsdikter – som får plats i en enda volym på 375 sidor” skriver Agneta Rahikainen inledningsvis i sin nya bok om henne, Edith Södergran ”Stjärnfångerskan” (Schildts och Söderströms).
Den håller sig till ett begränsat format, 200 sidor när den kondenserar och aktualiserar hennes tidigare ”Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran”, från 2014, som är mer än dubbelt så lång och nog den bästa som skrivits i ämnet. Men, skriver hon samtidigt, ”det behövs en hel bokhylla för att få plats för alla avhandlingar, biografier, studier, artiklar och essäer…” Ja, böckerna om Edith Södergran har efter hand blivit många, från Gunnar Tideströms tidiga liksom Hagar Olssons ”Ediths brev”, till Ernst Brunners fiktionalisering och Ebba Witt Brattströms ofta polemiska böcker om henne. En särskild underavdelning är de som behandlar Edith Södergran som fotograf, både i Finland och i Schweiz.
Också om det har Agneta Rahikainen skrivit en bok, ”Som en eld över askan” (tack vare Svenska Litteratursällskapet i Finland kan man kan se samtliga bilder på nätet, också dem som hennes mor tog – där förekommer en stor mängd katter). Nyss kom den skickliga bokformgivaren Nina Ulmajas fascinerande ”En annan Edith”, med i efterhand färgsatta fotografier. Hennes mycket personliga tilltal mötte inte alla recensenters gillande. Bland de hätska kritikerna fanns inte oväntat Ebba Witt Brattström, medan Ingrid Elam var mera välbalanserad.
IVO HOLMQVIST
