BIBELLÄSNING. “Den bibliska traditionen av skapelseteologi får här en annan dimension presenterad genom idén att skapelsen inte endast är en akt av manlig gudom.” Sara Forslund har läst Elisabeth Johnsons bok She who is och finner att Ordspråksbokens Sofia är långt ifrån det stereotypa feminina som varit så älskat inom patriarkal antropologi.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Enligt teologiprofessorn Elizabeth Johnson så är den bibliska gestalten för visheten den mest utvecklade personifikationen av Guds närvaro och aktivitet i de hebreiska bibeltexterna. Ordet `vishet´ har sitt ursprung i den feminina grammatiska könsformen; hokmah på hebreiska, Sofia på grekiska och Sapientia på latin. Den bibliska skildringen av visheten är i sig själv konsekvent porträtterad som kvinna i formen av syster, moder, älskad kvinna, chef, värdinna, predikant, domare, befriare, grundare av rättvisa och många andra roller där hon symboliserar en transcendent kraft, beordrande och inneboende bär hon på en förtjusning inför världen. Hon genomtränger världen, både naturen och människorna, och interagerar med dem, allt för att locka dem till att vandra på den rättfärdiga vägen.
Förutom en kort personifikation i Job 28 där visheten gestaltas i formen av en gömd skatt vars tillhåll bara är kännbar för Gud berättar Johnson i sin bok She who is hur Sofia gör en kraftfull och högljudd entré i Ordspråksboken (1:20-33). Där är hon en gatupredikant, en profet som gråter högt på stadens torg och vid dess portar. Det är en predikan om förebråelse, bestraffning och löfte. Hon talar också om sin egen auktoritet och säger att den som vägrar att lyssna kommer drabbas av katastrof och förstöras medan de som lyssnar kommer kunna känna sig trygga och leva utan rädsla. Så intimt är den gudomliga välsignelsen av liv förknippad med henne att hon kan proklamera ”Ty den som finner mig finner livet” (8:35).
Johnson hänvisar också till Ordspråksboken åttonde kapitel där Sofia åter igen dyker upp som en gatupredikant men denna gång mer självavslöjande. Efter att höjt rösten offentligt och krävt uppmärksamhet till hennes ord om sanningen, tar hon språkformen av första person singular för att beskriva hennes egen karaktär och arbete. Hon har kunskap, insikt och styrka som hon önskar tilldela; hennes ord är sanning, värd mer än det finaste guld och silver, hon älskar de som älskar henne, hon lovar att de som söker henne ska finna henne. Eftersom hon önskar etablera en rättvis styrelse på jorden så hatar hon det arroganta och det onda. ”Genom mig regerar kungar och skipar härskare rätt” (15). Det är alltså en passionerad självbeskrivning av Sofia som älskar, hatar, kräver, lovar allt detta för att peka mot vägen som leder till rättvisan, sanningen och livet. Dessa begrepp påminner om Israels onämnbara YHWH som talar genom profetiska orakel. Ordspråksbokens Sofia är långt ifrån det stereotypa feminina som varit så älskat inom patriarkal antropologi.
I Johnsons bok så kan vi också se att Sofia relateras till skapelseakten; ”Med vishet lade Herren jordens grund” (3:19) Den magnifika dikten i Ordspråksboken 8:22-31 avslöjar föreningen i detalj. Sofia existerade innan jordens begynnelse i formen av Guds första skapelse. Där existerar hon vid Guds sida genom de avgörande skapelseakterna antingen som en hantverksmästare eller Guds älskade barn. På denna punkt är texten omdiskuterad men en sak är säker, att Gud gläds i henne. På samma sätt gläds hon i Guds närvaro och leker i hans värld och finner sin egen glädje i människorna. Den bibliska traditionen av skapelseteologi får här en annan dimension presenterad genom idén att skapelsen inte endast är en akt av manlig gudom.
Den sista gången som Sofia visar sig i Ordspråksboken så blir gatupredikanten, förmedlaren av liv, förmedlaren av rättvisa, arkitekten av skapelse och Guds älskling något annat. Hon blir byggnadsarbetare, slaktare, vinhandlare, utsändare av profeter och värdinna (9:1-6). Efter att ha byggt ett hus och förberett ett bord så skickar hon ut sina hembiträden till vägkorsningar där hon uppmanat de att proklamera hennes inbjudan: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat” (5). Kallelsen är att lämna dåraktighetens väg till förmån för Sofias väg vilket är en väg av insikt, liv och frid. Dessa tre vishetsdikter från Ordspråksboken presenterar en personifierad figur som är transcendent men som kommer till människorna där hon testar och utmanar dem. Sofias angelägenhet ligger i att leda människor till ett liv tillsammans med Gud.
Johnson påpekar också att vi i Salomos Vishet hittar fem olika metaforer för hennes identitet, i sig själv är hon sammankopplad med Guds mysterium: hon är ett utflöde från Guds makt: strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet: ett återsken av det eviga ljuset: en klar spegel av Guds verksamhet: en avbild av hans godhet (7:25-26). Genomgående i Salomos bok är den gudomliga allmakten tillskriven Sofia; ”Hon är en men förmår allt” (7:27). Den kreativa makten är hennes eftersom hon är där innan skapelsens begynnelse ”hon som med sin konst har format allt” (7:22) ”moder” åt alla dessa ting (7:12) ansvarig för deras existens och därför känner hon också till deras djupaste hemligheter.
Kraften att styra universum harmoniskt är också hennes: ”Hon sträcker sig med kraft från öster till väster och hon styr skickligt allt” (8:1). Hon har också kraften att upplysa genom allt hon vet så därför kan hon undervisa sina färdigheter och hantverk, sin kunskap om strukturen på världen, elementens verkningar, årstidernas och stjärnornas cykler, variationen av djur, växter och rötter, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar (7:17-22). Hon har förmågan att återskapa, kraften att göra allt grönt igen ”hon förblir vad hon är men gör allting nytt igen” (7:27). Detta påverkar människans relation till det gudomliga, hon omsluter dem med Guds släktskap ”I släkte efter släkte finner hon rum i heliga själar och frambringar profeter och vänner till Gud” (7:27) Försoningens angelägenhet tillhör henne genom historiens gång har människor räddats ”genom visheten blev de räddade” (9:18).
Johnson nämner också Sofias plats i Israels frälsningshistoria som står omnämnd i det tionde kapitlet i Salomos Vishet. Denna gång berättad genom Sofias försonande kraft där hon är den som utför upprättelseaktionen och räddar sitt folk, handlingar som annars brukar tillräknas YHWH. Hon skyddar Adam och befriar honom från synd, när Kain vänder sig emot henne i ilska så omkommer han, när jorden blev översvämmad är det Sofia igen som räddar den. ”När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med ett simpelt träskov” (10:4) Hon ger styrka åt Abraham, räddar Lot, ger seger till Jacob, stannar i solidaritet med Josef när han slängs ner i grottan tills han triumferar och får tillbaka sin auktoritet. Hon arbetar genom Moses och befriar sitt folk från förtryck, leder dem över vattnet och genom vildmarken. Här framkommer hennes kraft i egenskap av räddare. Den visar sig genom historiens uppenbarade och befriande händelser som drabbar hennes folk Israel och slutligen kommer segern vara hennes.
I sin prisbelönta bok sammanfattar Johnson de fem vanligaste förklaringarna till Sofias teologiska betydelse: en del tolkar henne som personifikationen av kosmisk ordning som Gud själv har inplanterat i skapelsen. Andra ser henne som personifikationen av visheten som eftersträvades och undervisades i israeliska skolor. En annan förklaring är att symbolen står för ett gudomligt attribut, nämligen Guds skarpsynta intelligens. En fjärde lösning är att Sofia är halv-självständig gudomlig hypostas som förmedlar mellan världen och den fullständigt transcendenta Guden inom den judiska monoteismen. Det femte alternativet är att Sofia är en personifikation av Guds eget väsen i sitt kreativa och frälsande engagemang i världen. Den största anledningen till denna sista tolkning är den funktionella motsvarigheten som finns i Sofias handlingar jämfört med den bibliska Guden. Det hon gör finns redan porträtterat i andra delar av de hebreiska skrifterna men där som en aktion av Israels Gud under det aktade och outtalade namnet YHWH.
Avslutningsvis beskriver författaren att vi i den apokalyptiska Enoks bok hittar ännu en beskrivning av Sofias närvaro på jorden i formen av förkastelse. Hon kommer till jorden för att hitta en plats att bo tillsammans med människorna men hittar ingen. Därför drar hon sig tillbaka igen och återupptas till himlen för att sätta sig ner tillsammans med änglarna. (41:1-2) I vissa stunder återges hon som en övermäktig varelse, men i andra stunder övervinner hon skapade begränsningar och utövar gudomlig kraft i kreativa och försonande handlingar. Gemenskaper med henne gör det möjligt för individer att nå sitt specifika öde och slutligen möjliggör det för hela världen och historien att nå sann rättvisa och frid.
”Hon är härligare än solen
och förmer än alla stjärnbilder.
Hennes stålkraft visa sig överträffa ljusets,
ty ljuset avlöses av natten,
men visheten kan inget ont få makt över.
Salomos Vishet 7:29-30
sara.forslund@opulens.se
