Uppgörelse präglad av kärlek och sorg

Litteratur/Kultur
Helene Rådberg. (Foto: Johanna Arnström.)

ROMAN. Helene Rådbergs roman Mammajournalerna är både en uppgörelse och en kärleksförklaring. Ett sorgearbete om en enskild individ men samtidigt en appell för alla människors rätt till ett värdigt liv, skriver Carolina Thelin.

 

Mammajournalerna av Helene Rådberg

Ordfront förlag 2020

Gång på gång återvänder författaren och poeten Helene Rådberg till samma tema: mödrar och döttrar, psykisk ohälsa och den offentliga sektorns  “omsorgskvinnor”. Och genom dessa teman finns en röd tråd, för det är ju egentligen den allting handlar om: klass och politik.

I Politiken (2018) lyckas Rådberg beskriva organiserad facklig kamp och systerskap i lyrisk form utan att fastna i endimensionell plakatpoesi. Boken handlar också om barndom och barnets blick på omvärlden. I diktsamlingen En sorts mamma kallad, från 2006, sörjer dottern sin döda mamma. En mor som pillerknarkade och ständigt åkte in på psyket. Diktjaget är dottern som blir mamma till sin egen mamma, men som också är den som betraktar och försöker att förstå. I Mammajournalerna möter vi mor och dotter igen, men den här gången i skönlitterär form.

Här berättar Helene Rådberg om sin mamma Barbro som begick självmord efter ett liv av psykisk sjukdom och tablettmissbruk. Men berättarjaget heter Helen, inte Helene. Kanske för att romanen ska få stå på egna ben med frihet att spränga ramarna för en självbiografi? Rådberg kallar sig själv för Flickan, vilket skapar distans, men hon riktar sig till mamman med ett Du. Tilltalet blir direkt, nästan plågsamt nära.

Den vuxna Helen kör den gamla vägen över Kungsgården till Sandvikens sjukhus. Där ber hon om sin mammas sjukhusjournaler. Hon läser och får kopior med sig hem, men smyger också ner brev som Barbro skrev till sin läkare under alla år som patient. Det är journalerna, breven blandade med minnen och intervjuer med Barbros grannar och vänner samt egna terapibesök som utgör romanen.

Barbro är en ung flicka när hon träffar slarvern Erik som hon får dottern Helen med och strax därefter en son. Men Erik sviker och sonen blir bortadopterad. Kvar blir Helen och en mor med knapphändig försörjning och ett alltför begränsat handlingsutrymme. Det är hemmafruarnas 50-tal och i bruksorten Sandviken förblir man vid sin läst. Barbro förlorade sin mamma som treåring, nu är hon åter övergiven. Hon gifter snart om sig med en musiker som visserligen är skötsam men som oftast är på turné. Räddningen blir den nya makens föräldrar, hos dem finns stabilitet. Lilla Helen blir bekräftad och sedd, farfars skrovliga arbetarhand är trygg att hålla i.

Barbro gömmer tabletter som skrivs ut av läkare inom psykvården, hon blir deras trognaste kund. Hon läggs in, hon avgiftas, hon skrivs ut, hon får mer. Hon försöker ta livet av sig, flera gånger. Men det finns kontraster. Barbro är samtidigt välvårdad, uppvaktad, charmig och vacker. Hon älskar att dansa, ett proffs på att sy och är intresserad av heminredning. Den begränsade kvinnosfärens  möjligheter till självförverkligande tar hon, och lite mer därtill. Hon är intresserad av politik och i hemlighet skriver hon dikter som blir publicerade – men dessa skäms hon för. Skammen av att vilja för mycket, över att inte vara som andra. “Du får inte lov att rasa fritt ut ur stadens kvinnomönster av samma vardagar i trånga sovrum, i små kök med klasskillnader in på huden och under huden”.

Samhällets blick, männens blickar, läkarblicken. I journalerna beskriver läkarna Barbros hälsotillstånd och utseende. “Pat. är mycket välvårdad, kläder som går i rött, snygg makeup, ej överdriven”, “Kvinna med utseende mycket yngre än den kronologiska åldern”.

Kvinnojournalerna är lika mycket en bok om Helen som den är om Barbro. Den kärlekstörstande dottern som inte vågar släppa taget. Åren går. Hon börjar jobba inom vården – vad kan hon annars? Hennes egen ångest över att bli som sin mamma, hennes rädsla över att mamman ska ta sitt liv. De ständiga telefonsamtalen och brådstörtade resor för att än en gång åka in med mamman efter en överdos tabletter.

Opulens webapp

Installera Opulens webbapp för mobil HÄR!

 

De trånga kvinnomönstren till trots är det många med rötter i Sandviken som vågat rasa fritt och och tänka stort. Arbetarförfattaren och Opulensmedarbetaren Anna Jörgensdotter (numera Anna Sanvaresa) skriver liksom Rådberg om psykisk ohälsa, kvinnors erfarenheter och klass, ofta med bruksorten som fond. Men vare sig Rådberg eller Sanvaresa stannar där: de ser samma strukturer överallt.

Rådbergs roman är både en uppgörelse och en kärleksförklaring. Ett sorgearbete om en enskild individ men samtidigt en appell för alla människors rätt till ett värdigt liv.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Kultur

Novell: Tid

NOVELL. Tid är en novell om Nakenråttan, en sjuk och bitter gamling
Gå till Toppen