Tidningskrönikorna som blev en roman

Litteratur/Kultur
Marguerite Duras (foto: John Foley)

GIGANT. Sommaren 80 är en samling krönikor av Marguerite Duras. Att de är så läsbara som de är idag beror på att hon inte skrev konventionella krönikor om dagsfärska händelser, menar Anna Remmets. ”Istället fick vi ytterligare en Durasroman, vilket är glädjande för alla oss som inte kan få för mycket av denna säregna gigant.”

 

 

Sommaren 80 av Marguerite Duras
Översättning Kennet Klemets
Ellerströms förlag

Boktiteln Sommaren 80 kommer sig av att Marguerite Duras — som har gått till historien som inte bara en av sitt hemland Frankrikes, utan en av världens främsta författare — 1980 blev tillfrågad om hon kunde tänka sig att skriva en serie krönikor åt tidningen Libération. Duras skriver själv i sitt förord att hon tvekade. Och det är förmodligen inte bara hon själv som hade svårt att se sig som tidningskrönikör. Hennes lyriska stil, där konventionell handling sällan kommer i första (eller andra eller tredje) rummet ligger nästan så långt ifrån den tillgängliga stilen hos den traditionella krönikan som det går att komma. Och föga överraskande är det inte heller några traditionella krönikor som Marguerite Duras levererade sommaren 1980, och som nu ges ut av Ellerströms.

Men även om de flesta inte tänker på tidningskrönikor när de tänker på Duras, så tänker åtminstone jag på sommaren. Och havet. Merparten av hennes romaner utspelar sig i sommarlandskap, antingen vid europeiska kuster eller i barndomens koloniserade Indokina. Men hos Duras är sommaren aldrig idyllisk. Tvärtom är den dallrande hettan och även havet, oavsett om det glittrar spegelblankt i solen eller krusar sig grått av stormar, något hotfullt. Något som speglar romanpersonernas ensamhet och utsatthet. Därför är det logiskt att själva sommaren, och havet, är huvudpersoner även i krönikorna.

Krönikorna utgår alla från en scen på en strand, dit en grupp kollobarn kommit med sina ledare. Duras beskriver poetiskt och förtätat havets olika ansikten allteftersom sommaren fortskrider och sol och regn byter av varandra.

Bland barnen finns en liten introvert pojke och en märklig och fantasifull ledare i övre tonåren som, likt flera av Duras karaktärer, upplever en lika förbjuden som förgörande attraktion till varandra. Dessa känns igen från romanen Yann Andréa Steiner, och faktum är att samlingen av krönikor i mångt och mycket är en renodlad roman om dessa två aparta existenser. Ensamma och aparta människor som rör sig kring havet är som sagt ett återkommande drag i Duras författarskap. Återkommer gör också smärtan, en vildsint, brutal, smärta som inte alltid har någon tydlig orsak eller följer någon strängt realistisk skildring av romanpersonernas psykologi utan som, liksom kärleken hos Duras, framstår som ett eget väsen.

Världen utanför då? Den finns där i periferin av berättelsen om pojken, den unga kolloledaren, och havet i form av den framväxande diktaturen i Iran, svälten i Uganda, och strejken i Gdansk. Jag kan inte låta bli att tänka att samtidspolitiken och katastroferna i världen är motvilligt instoppade för att den roman Duras egentligen ville skriva skulle kunna passera som en samling krönikor. Men å andra sidan är krig och politiskt våld inga främmande inslag i hennes böcker.

I ungdomsskildringar som Älskaren och En fördämning mot stilla havet utgör den koloniala brutaliteten i franska Indokina fond för och spegelbild av våldet inom familjen. Och i Hiroshima min älskade och Smärtan står andra världskrigets grymheter i centrum. Dock filtreras dylika fasor nästan alltid genom romanpersonernas plågade känsloliv på ett sätt som får dem att framstå som ett plågat subjekts febriga fantasier i lika hög grad som allt annat i berättelserna.

När Duras skriver ”Mot Gdansk tryckte jag mina läppar och så kysste jag er” skulle det kunna läsas som en sammanfattning av hennes sätt att närma sig omvärlden i Sommaren 80. En sådan blick på världen skulle kunna tolkas som extremt jagcentrerad, en läsning som rimmar väl med Duras biografi som europé uppväxt i en fransk koloni, och senare skildrare av den koloniserade periferin från det europeiska perspektivet i centrum. Men det är också möjligt att läsa den nyss citerade meningen som ett uttryck för en känsla av absolut närhet, en önskan att om att införliva den andre i det egna jaget genom kyssen.

Jag vet inte om redaktören för Libération blev nöjd med resultatet av de sommarkrönikor han beställt (å andra sidan visste han antagligen vad han hade att vänta sig av en författare som Duras). Men jag vet att krönikorna i Sommaren 80 är så läsbara som de är idag just för att Duras inte skrev konventionella krönikor om dagsfärska händelser av det slag vars bäst-före-datum ofta är kort. Istället fick vi ytterligare en Durasroman, vilket är glädjande för alla oss som inte kan få för mycket av denna säregna gigant.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen