EGENSINNE. Renheten av Andrzej Tichý är en pulserande, uppfordrande novellsamling som pekar med hela handen mot rasismens och fattigdomens våld. Men det är också egensinnig och infallsrik prosakonst.
Renheten av Andrzej Tichý
Albert Bonniers förlag
Det sägs ibland att utmaningen med att skriva noveller består i att få till en tydlig början, intrig och slut fast med ett mycket mindre antal sidor till sitt förfogande än vad romanen erbjuder. Men de flesta skulle nog idag hålla med om att det är en ganska förlegad och förenklande syn. Om den lyckade novellen kan sägas ha en kärna är denna nog istället förmågan att på relativt få sidor göra så att något händer, något som inte alls behöver handla om ”händelser” i konventionell bemärkelse. Det kan lika gärna handla om att få något att hända i språket, att komprimera en känsla eller en stämning.
Och den effekten uppnår Andrzej Tichý ofta, om än inte alltid, i sin nya novellsamling Renheten. Den består av en samling texter där allt från långa tillbakablickar, ögonblicksbilder och monologer samsas. Det är olika röster, tillhörande olika kön och åldrar som talar, med det gemensamt att de allra flesta i någon mån verkar tillhöra marginaliserad arbetarklass och i vissa fall helt ha hamnat på samhällets skuggsida.
Tichý inleder starkt med en berättelse som börjar med att berättarjaget iakttar en främmande man som får ett tillsynes omotiverat (anabola steroid-drivet?) vredesutbrott på bussen. Detta utlöser en fantasi hos jaget om vem denna man är, och snart luckras gränserna upp för vad som är fantasi och vad som faktiskt händer. På vägen får vi glimtar av allt från jagets relation med en före detta flickvän och de kontroverser som utlöstes i släkten av att hon var muslim, till en scen i en gymlokal där ett par nyanlända ungdomar blir svårt skrämda av skottljuden i en låt. Eller är den scenen bara en del av jagets fantasi om mannen på bussen? Det spelar mindre roll och är inte heller poängen. Andrzej Tichý rör sig sömlöst genom berättelsens lager utan några koketta metalitterära lekar. Han uppvisar ett känsligt gehör för olika röster, jargonger och sociolekter utan att dessa framstår som klichéartade eller överdrivna.
Undantaget är möjligen när han befinner sig inne i huvudet på vad som verkar vara en person med svår psykisk ohälsa och substansbruk och som tycks ha rymt från någon typ av anstalt eller inrättning. I skildringen av detta söndriga subjekt tar han sig vatten över huvudet och texten känns konstruerad, även om han överlag är skicklig på att skriva fram existenser i marginalen utan att det blir stereotypt.
I långnovellen med samma titel som boken briljerar han i detta. Den är ett kollage av röster som berättar om tillvaron i arbetarklass och prekariat, om att utföra handlingar och bebo en kropp som föraktas av (den vita) över- och medelklassen. Det börjar med vittnesmål från städbranschen (därav den mångtydiga titeln), från de som städar kontorsmedelklassens toaletter men sveper sedan över flera olika mer eller mindre utsatta positioner i samhället. Först befarar jag att det kommer att bli schematiskt och övertydligt, men snart drar Tichý med mig i strömmen av röster och strömmen av smärta, leda och vrede.
Det finns säkert en och annan som skulle kalla de monologer om klassamhällets brutalitet som författaren lägger i munnen på sina novellpersoner för plakatpolitiska. Och det är det möjligt att de är, men det försvagar inte deras litterära och poetiska skärpa.
Renheten är en pulserande, uppfordrande novellsamling som pekar med hela handen mot rasismens och fattigdomens våld. Men det är också egensinnig och infallsrik prosakonst.
anna.remmets@opulens.se
