LYRIK. Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. Lis Lovén värdesätter det angelägna i en diktbok som av förlaget betecknas som en antifascistisk elegi.
Andrea Malešević undersöker det förflutna
Inat av Andrea Malešević
Aska förlag
Andrea Malešević föddes 1989 i dåvarande Jugoslavien (Bosnien och Hercegovina) och är bosatt i Malmö. Hon arbetar som psykolog och psykoterapeut och har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola och på Biskops Arnös författarskola. Med ”Inat” debuterar hon som poet.
I förlagstexten betecknas boken som ”en antifascistisk elegi” och ”ett trotsigt sorgearbete”.
På ett ställe i sin diktsamling – ”Inat” – säger Andrea Malešević att hon inte hör hemma i de stora berättelsernas värld.
Det är inte så att dikterna erbjuder några djupare visdomsord. Inget som man kan memorera och bära med sig för tröst. Nej, tröst skänker de knappast. Snarare ett slags ungdomlig energi.
Författaren försöker undersöka sin relation till det forna Jugoslavien. Relationen till ett svunnet krig. Det kan inte bli annat än tröstlöst. Ändå är det som om Malešević verkligen vill förstå på djupet.
Att bearbeta ett trauma
Poesin blir då ett sätt att närma sig och bearbeta ett trauma. Men trauma i dikt blir lätt lite svårsmält och overkligt. Det är ingen enkel uppgift att få de svåraste upplevelserna att bli allmängiltiga. Det är svårt att upptäcka var normaliteten i livet kommer in. Med det normala menar jag den där morgonen man vaknar, inget otäckt väntar utanför fönstret där fåglarna kvittrar, där solen lyser. Där man bara ska till jobbet eller skolan. Inget mer än så.
Trauman däremot tränger sig in genom alla porer och vill återberättas med egna måttstockar och metoder. Som om poeten måste gå in under villkor som är, eller som upplevs som djupt onormala. Trauman verkar då inte trivas i de stora berättelserna. Traumat har sällan en fungerande metanivå. Med följande dikt vill jag illustrera vad jag menar;
jag ser bildens gestalter
sönderbrutna
sammanpressade
inträngda i varandra
armar och ben
i fel riktningar
böljande bröst
fötter
levande och döda
flyter samman
röda händer
munnar sträcker sig
hur kompositionen kutar
välter
Jag menar att krigets trauma inte kan bli en bra berättelse i gängse mening. På den känslomässiga nivån kan man sällan gestalta galenskapen. Därför och bara därför upplever jag att poesi är mer angelägen än prosan i detta specifika sammanhang.
I diktens värld kan man krypa bakom medvetandets spärr och formulera det annars osagda. Som i Maleševićs diktkonst. Om vi på djupet hade förstått människans traumatiska historia så hade vi varit förberedda på ondskans återkomst. Nu är det sällan så. I stället försöker vi i efterhand samla upp spillrorna och ge fasan ett namn.
Mångtydiga dikter
Jag värdesätter det angelägna i Maleševićs dikter. Dikterna är inte menade att vara vackra. I poesin finns ofta en tät skog av betydelser. Det gör sig påmint när jag nu läser ”Inat”. Orden spretar vilt. Fragment pekar åt olika håll. Så måste det vara i krig – likt det som rasade i det upplösta Jugoslavien.
Diktaren letar efter ett större sammanhang. Ett överskådligt berättande, är vad hon ber om gång på gång. Det är alltid en bra början. Malešević upprepar alltså ett slags invokation. Lyssna! Hör! Berätta! Ge mig en förklaringsmodell! Hon vänder sig till någon, ovisst vem, och ber om svar.
info@opulens.se
