Lyckas inte tränga ner i tillvaron via orden

Litteratur/Kultur
Claire-Louise Bennett (foto: Patrice Normand)

NÅR INTE FRAMBennett lyckas inte riktigt tränga ner i tillvaron via orden. Fast hon lägger sig så nära tingen med sin blick får hon dem inte riktigt att bli levande, anser Anna Remmets.

 

 

Damm av Claire-Louise Bennett
Översättning: Carl-Johan Lind
Natur & Kultur

Den engelska, numera på Irland bosatta, författaren Claire-Louise Bennett har tydligen jämförts med Emily Dickinson på grund av sin gestaltning av ett tillsynes ganska socialt isolerat och introvert kvinnligt subjekt.

Själv tycker jag snarare att hon påminner om den förra året så uppmärksammade Elin Willows Inlandet, eventuellt med drag av Bodil Malmstens Finistere-böcker. Även jaget i Damm verkar ha dragit sig undan till relativ ensamhet i lantlig miljö. Liksom Willows huvudperson är avståndet till resten av mänskligheten inte bara geografiskt. I båda fallen är det som om omvärlden och människorna i den inte riktigt förmår att nå fram till romanjagen, att beröra dem.

Detta är en roman som nästan helt saknar en traditionell handling, utan består av bilder ur vardagen som tycks sammanfogade utan synbar kronologi. Jaget beskriver vad hon äter till frukost, om märket på sin spis och om vilka pennor hon använder. Ibland skymtar grannar som mest tycks vara till besvär förbi. Jaget i Damm uppehåller sig vid tingen, lägger sig nästan lika nära dem som Gertrude Stein gör i sin modernistiska roman Ömma knappar som helt och hållet består av beskrivningar av olika föremål. Hon skriver långt och utförligt om märket på sin spis, om sin gröna penna, om tomatpuréns konsistens. Men hon tycks ändå inte vara tillfredsställd med vad orden förmår.

När hon upptäcker att grannen satt en skylt framför titelns damm där det står just ”damm” blir hon irriterad eftersom hon tycker att skylten med ordet ”damm” avmystifierar själva dammen. Orden låser fast och reducerar tingen. Men senare konstaterar hon att även själva dammen är grund. Det är som om både orden och föremålen sviker, och det kanske är därför hon är så angelägen om att ändå försöka fånga dem. ”Alla namnen saknar betydelse för dig och ditt namn saknar betydelse för dem”, konstaterar hon lakoniskt på ett ställe, samtidigt som hon skriver på ett annat: ”Framför allt vill jag tränga in. Tränga ner. Ja, det har jag alltid velat.”

Men Bennett lyckas heller inte riktigt tränga ner i tillvaron via orden. Fast hon lägger sig så nära tingen med sin blick får hon dem inte riktigt att bli levande. De passager som är riktigt bra är de där hon avviker från det distanserat sakliga och närmar sig det romantiska, till och med melodramatiska. Som när hon beskriver en solnedgång (något som måste ses som en bedrift att kunna skildra utan att det blir hopplöst klichéartat) på följande sätt:

/…/ och någonstans bortom Maumturksbergen började faktiskt solen gå ner. Det började helt alldagligt, ska kanske tilläggas, men sedan tillägnade sig himlen genom en följd av utdragna men samtidigt knappt förnimbara stegringar den skarpa skönheten och tvetydiga strålglansen hos en ny och namnlös värld. Och så hände det sig att jag kom att dväljas i närheten av en ny grind.

Om fler stycken hade haft samma densitet skulle det antagligen inte göra något att det som läsare inte går att bli klok på vad detta egentligen är för historia. Som det nu är letar jag hela tiden efter en smärtpunkt i texten. Och här finns spår. Här antyds alkoholmissbruk. Här ett uppbrott. Kanske är det ”du” det isolerade jaget ändå vänder sig till den person hon brutit upp från? Här finns också en scen där det byggs upp spänning inför en möjlig överfallsvåldtäkt, och en annan där huvudpersonens bror i en tillbakablick råkar ut för ett fall från en hög höjd.

Alkoholismen och uppbrottet förblir dock antydningar, våldtäkten blir inte av, och händelsen med brodern utvecklas inte. ”Innerst inne vet alla att livet handlar lika mycket om det som inte händer”, skriver författaren själv. Kanske tenderar vi att slentrianmässigt söka trauman hos kvinnor som tycks distanserade och fjära?

Och smärtpunkter behöver förvisso inte bestå av yttre skeenden. De kan lika gärna vara något som enbart sker i språket men som driver texten framåt, ger den nerv. Och att Bennett inte nyttjar de vanliga peripetierna (alkoholism, ett uppbrott, en våldtäkt) skulle snarare kunna vara något positivt. Men det är som hon ironiskt nog, precis som skylten med ordet ”damm”, inte får sin text att verkligen betyda något. Eller åtminstone vibrera.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen