ROMAN. ”Vad som gör Delblanc till en så stor författare är att han lyckas med det som inte går att sätta fingret på eller reducera till formel. Fastän ”Stenfågel” är en tragisk roman genomsyras den av ett slags mustig lyster och värme,” skriver Jesper Nordström.
”Fönstret blev inte lagat.” Jag har sällan läst en roman som så tätt och sakligt går att sammanfatta. Eller rättare sagt innehåller en så uppenbar nyckelmening som Sven Delblancs ”Stenfågel”.
Scenen är en drängkammare med en trasig ruta och visst när drängen kommer hem från arbetet finns det inte ork kvar. Men gården har ett eget glasmästeri och drängen har också en transistorradio som han köpte som renoveringsobjekt för över tio år sedan men fortfarande är tyst. Lite lödarbete bara så hade den fungerat men han sjunker ner i ett moln av piptobak och brännvin var och varannan kväll.
Stillastående
Det oförlöst stillastående går som en tråd genom romanen och den sätter faktiskt läsarens tålamod på prov. Så sitter man där och väntar på lite verkstad i stället för snack och morrar ett “men kom igen nu då!”.
Att romanen sedan infogades i den mäkta populära tv-serien ”Hedebyborna” är en pedagogisk lycklig slump för som serie använder den sig av de grepp som mer banala såpor gör, men vänder det till något djupare mer konstnärligt fullödigt. Det går helt enkelt att belysa genom skillnader. Ta till exempel stillaståendet och de många växlingarna mellan scenerna.
I den amerikanska tv-serien ”Dallas” visste vi vad vi fick. Det var själva konceptet. Det gick att återkomma till de platta karaktärerna med tio avsnitts mellanrum och veta att JR Ewing hade genomfört någon ytterligare hård affär och svept ytterligare ett glas whisky i vardagsrummet.
Grubblande komplexitet
Hos Sven Delblanc är stillaståendet och de många scenbytena en rundmålning kring ett samhälle drabbat av grubblande komplexitet gränsande till letargi. Från filmatiseringen minns jag främst karaktären Signe, genialt rollbesatt och spelad av Helena Brodin som i sin mimik är allt man kan vänta sig av alkoholisthustrun; blandningen av resignation, martyrskap och defaitism.
Alltid en ängslig sidoblick, en oro inför framtiden och vägen ut ur en situation. Men det händer inget, och sedan skall maten lagas och så tillkommer allt som krävs i den traditionella kvinnorollen.
Det är som denna oro och irritation går igenom i alla samhällslager och Delblancs människosyn är då rakt inte optimistisk. I alla samhällsklasser går samma gnälliga handlingsförlamning igen, från de trötta gamlingarna på ljugarbänken till kostymherrarna på stadshotellet som tar en cognacsgrogg till och kverulerar dagarna igenom.
Och det är inte heller någon vacker bild av vänskap som Delblanc målar upp. Nålstick och pikar ges så fort tillfälle ges. Det är närmast som om det är en större synd mot ordningen att resa sig än att falla.
Inget träd skall växa till himlen.
Verklighetens 1930-tal
Under läsningen av ”Stenfågel” får jag infallet att ta fram fakta om verklighetens 1930-tal att jämföra med den fiktiva framställningen av decenniet.
Hur var det egentligen? Ja, vi vet att det var Krügerkrasch och ekonomisk depression. Men det gick också att skönja de första ljuspunkterna av ett framväxande välfärdssamhälle av närmast världsunik omfattning.
Socialbidraget som ekonomisk trygghet lanserades. Hermodskurserna blev mer och mer populära. Jag hittar en dokumentärpärla i radioarkivet vid namn ”Bondfruar på kurssemester” där kvinnor i lantbrukarfamiljer bjöds till kursgårdar för att lära sig hantera modernitetens frukter i stil med att träna på att laga mat elektriskt eller använda effektiva tvättmedel.
Det antyds också att det hela ibland blev bättre än vad man räknat med. Kvinnorna kom inte hem som bättre hemmafruar, snarare hade de fått självkänsla och smak för bekvämlighet och sina egna förmågor. Så det blev kanske också en kurs i stenografi följd av beslutet att lämna sin hopplöse man för ett kontoristjobb i Stockholm.
Uppbrottet
I Delblancs värld ligger storstaden bara där långt borta som något mystiskt och skrämmande. När uppbrottet ändå sker är det åtföljt med stor cynism. Ett resonemang om att man får tåla lite kyla och dålig behandling i den nya miljön, men i alla fall få en bättre ekonomi och framtidsutsikter.
Men i stort tas inga av de möjligheter som en nya tid erbjuder tillvara.
Stor författare
Vad som gör Delblanc till en så stor författare är att han lyckas med det som inte går att sätta fingret på eller reducera till formel. Fastän det är en tragisk roman genomsyras den av ett slags mustig lyster och värme som på så sätt ändå smyger in en sympati för dess vilsna romangestalter. På sätt och vis som i Åsa-Nisses värld, fast minus buskishumorn.
jesper.nordstrom@opulens.se
