Sven Delblanc – ständigt aktuell

Litteratur.
Sven Delblanc. (Foto: Wikipedia commons)

ESSÄ. Det är i år 60 år sedan Sven Delblancs debut med romanen Eremitkräftan och 30 år sedan hans död. Gunnar Lundin minns en författare som fortfarande är aktuell. Inte minst genom sina starka skildringar av maktutövning och förtryck.

I år är det sextio år sedan Sven Delblancs debut med romanen Eremit­kräftan, och trettio år sedan hans bortgång. Han fick trettio mycket produktiva år som litteraturvetare och författare.

Vad som i de svåra tonåren fick bondsonen och gymnasisten Delblanc att skönja ett nytt liv: kvinnorna och studieglädjen. Eros och konsten.

När jag först mötte honom, i artonårsåldern, var det den språkliga leken och en bildskapande fantasi – en naiv skaparlust –  som fortplantades in mig och som samtidigt sattes in som kapital på banken för framtida bruk. Hopp och mod, den där födseln av ett inre leende. Akne, röd näsa, bortkommenhet – sekundära.   Upplevelsen var synkron med jazzen – även där en naiv skaparlust – och det osäkra gryendet av nya relationer till ”kvinnan”.

För första gången sedan barndomen var jag på väg att känna mig välkommen till världen. Och en sak har förblivet en promemoria: vårda detta naiva skapande barn, som också har öppna och nyfikna ögon.

Men de starka spänningar Delblanc sedan behövde för sitt skapande: motsatsen bödel-offer, den starka samvetslösa maktmänniskan kontra den svaga, känsli­ga, andliga (som Delblancs morfar) – där kan jag inte vara med. Inte heller stämmer kasten mellan skratt och förtvivlan (”Den förtvivlade humanisten”) med min tanke och mitt temperament. Men skillnaden insedd – som skillnader förr eller senare alltid måste inses – förblir han majeutiker  för det ”naiva” skapandet i en stor bildnings­tradition. Han har liknat sig som romanförfattare vid en mattvävare. Axel Weber, ”vävare”, är namnet på hans alter ego redan i Nattresa (1967) och de följande romanerna. Den persiska mattan var ett träd i en stor folklig tradition, där det enskilda trädet fick liv genom vävarens skapande fantasi.

Sven Delblancs litteratur- och samhällskritik med dess blandning av traditionskunskap och smak blev för mig senare – är så fortfarande – av vikt. I den första entusiasmen och bildstormen sköts den omedvetet åt sidan. Hans litterära ”smak” som innefattar både etik och hantverks­om­döme sätter jag högt; jag blir glad, ja övertygad om att ha rätt, varje gång jag ser våra omdömen stämma. (Senast gällde det Marcel Proust, dess­förinnan till exempel Vilhelm Ekelund, Frans G. Bengtsson, målaren Lars Larsson.)

Efter Nattresa och dagboksromanen Åsnebrygga (1969) fann han såvitt jag förstår genom att bejaka sitt ursprung en humanistisk motbild till moderniteten. Han ser den moderna värderelativismen och nihilismen genom blicken på en grabb som vuxit upp i det gamla bondesamhället med dess relativa självstyre och personliga relationer.  Makten hade ett ansikte. I den svenska byråkratins välordnade djungel har makten blivit anonym. Det kommersiella varusamhället med hedonism och  modenycker äter sig in i den enskilde. Den liknar svartsjukan som livnär sig av det som skapat den.

Mycket har sagts och skrivit, inte minst av honom själv, om förhål­lan­det till pappan. Sven föddes 1931 i Manitoba, Kanada, där pappan var nybyggare. Ett par somrar med torka tvingade till återflytt till Sverige där han köpte en gård i Södermanland – snart rasande mot svensk byråkrati. Ensam åter till Kanada. Där kallar han på sonen. Och Sven kommer, en fjortonåring som längtar efter att ersätta bilden av den demoniske och oberäknelige hustyrannen med en mildare bild. Så blev det inte. Om det vittnar han så sent som i sina sista två verk, Livets ax och Agnar, den senare tillkommen korta intermezzon av energi under hans sista månader som cancerpatient.

Pappan med sin oberäkneliga vrede blir urbilden för de självsvåldiga och handlingskraftiga gestalter som alltifrån Fredrik den Store i Prästkappan framträder i romanerna. Mot den ställs med förebilder från morfadern och mamman urbilden av den svaga, känsliga, omtänksamma människan – som går under. I Ahlins anda är Delblanc tidigt en förebedjare för de svaga. Men han arbetar också fram bilden av en hel människa, som förenar handlingskraft med omtanke och känslighet. Det tar sig olika uttryck.

”Voltaire”, har han förklarat, ”är min stora förebild”, och i Speranza (Hoppet) är läkaren Rouet i Voltaires anda ett exempel på en person som på ett bestialiskt slavskepp bevarat sin omtänksamhet – sin humanism – genom en kynisk  hållning

Under året som gästprofessor i Berkley, Kalifornien, tycks en sorts försoning med pappan äga rum. I dagboksromanen Åsnebrygga skildrar han denna episod. Året är 1969. Författaren har fastnat och vill bygga en åsnebrygga till romanen. Men här får han annat att tänka på. Protesterna mot Vietnamkrig och rasism når en kulmen dessa år. Och de som protesterar har rätt: Vietnamkriget är ett orättfärdigt och grymt krig, de svarta förföljs. Men han hinner också fatta, som det ju även i tumultet finns en betraktare i oss, vilka falanger som bildar proteströrelsen: hippies, med hedonism och marijuana, en vänster, splittrad i inbördes fejder med ett allt starkare maoistiskt parti. – Nej, han är inte hemma här. ”Förnuftets sanning blev inte blodets sanning.” Och boken slutar med att pappan är det enda som lever i honom, denne gästprofessor i upprorens Berkley som föreläst om Kierkegaard och Strindberg och nyss fått tårgas i ögon och näsa. Pappan som han hatat och älskat mer än allt. Här en sorts tankepaus – några eftertänksamma steg på åsnebryggan – fram till Åminne, romanen som gestaltar det gamla bondesamhället i brytningen med industrialism och kapitalets lyckofabriker.

I mycket skulle denna kritik kunnat uttalas av pappan. Åtminstone på en nivå, den som från ängslig underkastelse och osäker jagkänsla genom Aristokrates filautía (glädje över att vara den man är, ontologisk trygghet) leder till dialog. Sonen har försonat förnuftets sanning med blodets och hjärtats. När han sedan återkommer till motivet pappan-förtryckaren gör han det som konstnär inte som neurotiker. Och för Delblanc gäller ju som för alla konstnärer: ge mig ett spår där jag kan vara produktiv. Detta kan vara lika personligt som en människas för­hållande till Gud.

Nu öppnar sig hans inlevelseförmåga i den andre, i romanens gestalter, och han kan som förebedjare fortsätta sitt tema om människans val mellan underkastelse under makten och en frihet hon inte kan hantera. För ett samhälle med folklig mattvävarkonst är detta en obetydlig fråga jämfört med i en urspårad kapitalism där individen inte ens känner namnet eller idéerna hos sin riksdagsman.

Under den sista skakiga tiden i Berkley anklagar han sig också för sin estetiska sida. Är inte den omoralisk jämförd med De svarta pantrarnas stundom heroiska kamp för de svartas rättigheter? Efter mycken möda hade han lärt sig uppskatta klassikerna och den goda litteraturen som oumbärliga.

Parallellt med anslutningen till ahlinsk förebedjarroman finns i essäer och kritik en klassisk syn på det estetiska som ett av uttrycken för begrepp som hör ihop: det goda, det rätta, det sköna. Människans rättfärdighetskänsla är evig – ett band som ingen tyrann kan avklippa.  Sambandet med det goda och sköna förpliktigar konstnären. Estetik har blivit estet-etik. Därmed är Delblanc öppen även för opolitiska författare och målare. Här möts vi i den tradition jag i all blygsamhet tillhör.

ANVÄND DENNA april 2021
GUNNAR LUNDIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr