Glimtar av forna tiders tankegods

Litteratur/Kultur
Robert Burton (målad av Gilbert Jackson)

MELANKOLI. Britten Robert Burton levde mellan 1577 och 1640. I boken Melankolins anatomi, beskriver han olika typer av melankoli, dess orsaker, och möjliga botemedel. Anna Remmets framhåller vikten av att verk som detta ges ut på nytt även om läsupplevelsen har sina begränsningar.

 

 

Melankolins anatomi av Robert Burton
Översättning och urval: Arne Melberg
Atlantis

Den skiftande synen på psykisk ohälsa har varit ett ämne i många böcker. Bland författare som behandlat ämnet finns giganter som Foucault och den nyligen bortgångna Karin Johannisson. Nu senast kom Annika Berg, docent i idéhistoria, ut med avhandlingen De samhällsbesvärliga, som visar hur diagnoser har försvunnit och deras betydelse skiftat kraftigt långt in på 1900-talet. Robert Burtons Melankolins historia är dock, till skillnad från ovan nämnda verk, inte en bakåtblickande analys av en viss tids syn på psykisk sjukdom, utan ett tidsdokument över hur sådan betraktades under det tidiga 1600-tal då boken tillkom.

Britten Robert Burton levde mellan 1577 och 1640 och var förutom författare också präst. I boken Melankolins anatomi, som han ska ha arbetat med större delen av sitt liv, beskriver han olika typer av melankoli, dess orsaker, och möjliga botemedel.

Han utgår från den numera välkända föreställningen som länge var förhärskande om att sjukdom, och inte minst psykisk sjukdom, berodde på en obalans mellan olika kroppsvätskor. Denna obalans antogs i sin tur förvärras eller samspela med faktorer som ohälsosamma passioner, diet, och religiösa vanföreställningar. Till sin hjälp har Burton en mängd antika och medeltida tänkare, också från den muslimska världen, trots att hans omdöme om islam är allt annat än nådigt. Faktum är att han inte bara lutar sig mot dessa, utan att mycket av hans framställning mer eller mindre består av referat.

Nyutgivningar av detta slag, med sina i nutidens ögon bisarra inslag, kan förutom att erbjuda viktiga glimtar av svunna tiders tankegods, också läsas som en roande bekräftelse på hur ”långt” ”vi” har kommit sedan dess. Och visst finns här många skrattretande inslag beträffande hur både människokroppen och naturen fungerar, och de blir inte mindre komiska av att uttalas med Burtons tvärsäkert ”lärda” röst. Även när det gäller metod och källkritik finns en hel del att säga. Till exempel skriver författaren på ett ställe att den som tror att han har fel beträffande ett visst faktum kan läsa en viss dikt (!) som behandlar ämnet ifråga. Men skrattet fastnar något i halsen när en tänker på framgångarna för verk som Thomas Eriksons Omgiven av idioter, böcker som inte står långt efter 1600-talets tänkare i fantasifullhet, men som i vår ”upplysta” tid ändå säljer i massupplagor.

Hursomhelst är det för en nutida läsare lite svårt att förstå att detta är en bok som dess författare arbetat ett helt liv med, även om det urval som gjorts för denna volym kanske inte helt förmår göra projektet rättvisa. En stor del är som sagt en sammanfattning av sådant som andra skrivit och tänkt i ämnet, vilket visserligen är helt i linje med den förmoderna tidens relativa ointresse för originalitet och dess uppfattning (som också uttrycks av Burton) om att samtida tänkare var ”dvärgar” som stod på antikens jättars axlar och byggde vidare på deras kunskaper.

Något annat utmärkande för den tid som verket tillkommit i är latinets minst sagt framträdande plats. Författaren beklagar sig i förordet över att vara tvungen att trots sin lärdom skriva på det vulgära folkspråket engelska, och strösslar därefter frikostigt med latinska fraser (som Arne Melberg översatt till svenska i fotnoterna). Förutom att översätta både Burtons latin och engelska, har professorn emeritus i litteraturvetenskap bidragit med ett förord som, såsom ofta är fallet med dylika nyutgivningar, känns oumbärligt för förståelsen av Robert Burton och hans tid.

Hans kommentar om att det är författarens anekdotiska exempel på olika tillstånd som gör texten levande och i någon mån fängslande stämmer visserligen, men dessa drunknar i slutändan bland alla uppräkningar, referenser till andra lärda, och latinska fraser. Fast visst finns det en hel del underhållande och fascinerande passager om människor som tror att de är vargar, menstruationsblod som ”ruttnar” i kroppen och gör kvinnor galna, folk som går i ide under vinterhalvåret, och geografiska öppningar till helvetet som omsvärmas av vålnader.

Men det mest intressanta med dylika publikationer av gamla tänkare är inte så mycket framställningen i sig, som vad de berättar om vad som vid texternas tillkomsttid ansågs lärt, och hur äldre källor användes. Det är därför det är viktigt att de kontinuerligt översätts och ges ut, även om de inte är omedelbart tillgängliga eller erbjuder någon så kallad ”stor läsupplevelse.”

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen