Vårt omättliga behov av tröst

Existentiellt.
De första raderna i Gunnar Ekelöfs dikt "Tag och Skriv"
De första raderna i Gunnar Ekelöfs dikt “Tag och Skriv” (Montage: Opulens. Bakgrundsbild: Pixabay.com)

TRÖST. ”Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande,” skriver Cecilia Persson i en text om vårt behov av tröst. 

När min älskade moster dog när jag var tjugo år tröstade Anna Rydstedts diktsamling ”Genom nålsögat” mig genom en lång och plågsam sorg.

”Mörker ännu över byn.
Gråt ej, lilla vilja
du skall bli stark och stor.”

Anna blev en vän som jag kunde vända mig till. Hon följde med mig på en lång och öde väg i saknad som lämnade ett stort tomrum. Kanske är det just därför som hon blev en av mina älskade poeter. Dikterna blev på riktigt och när jag läste Jan Olov Ulléns biografi om henne ”Kära, kära verklighet” några år senare förstod jag även att hon led av svår ångest som jag förmodligen kände i hennes dikter förblindad av min ångest och smärta. Dikterna blev själens ledstjärna bortom nuet och ännu i dag är efter att ha läst mängder av diktsamlingar är ”Genom nålsögat” den som kallar på mig.

Jag kan ha fel, men jag har en känsla av att läsa och skriva som tröst och terapi har blivit lite undanskuffat. Det är inte riktigt ”fint” att läsa dikter, någon rad i en tidning, höra något klokt på tv, en prästs predikan som gör vardagen lättare.

Identifikationen med orden som bär oss genom mörker och ljus. Igenkännandet. Jag ser dig och vi möts i jag och du. Att berätta för en vän vad det stod i tidningen som blev angeläget att dela och prata om. Ett gränslöst behov av att bli sedd.

Språket kan bekräfta i en värld där människor känner sig obekräftade. Poesins betydelse framgår tydligt när det gäller begravningsannonser och hur omsorgsfullt dikterna väljs för att berätta något viktigt om den avlidnas personlighet och liv. Det är mycket vackert att orden kan få den betydelsen för oss. Som minne. Som tröst. Som terapi.

Det syns också tydligt på sociala medier hur flitigt orden används för att förmedla något väsentligt om vad man känner och var man befinner sig.

Rumi kan vara en andlig vägledare. Karin Boyes ”visst gör det ont” och Nils Ferlins ”barfotabarn i världen”, kan spegla hur man själv känner sig. Något som är vanligt är att dela citat med starka bakgrunder som ger budskapet en förstärkning i viljan att nå ut och dela samtalet om livets olika skepnader tillsammans med andra.

Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst” gavs ut postumt av Olof Lagercrantz 1955. Den ursprungliga novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” som publicerades 1952, tycker jag har en starkare betoning just i ”omättlig”. Dagerman tog sitt liv 4 november 1954 och det vittnar om hans eget omättliga behov av tröst.

Vi behöver alla tröstas ibland, men för en del av oss är sökandet efter tröst livsnödvändigt. Det skaver plågsamt i själen. Vi förstår inte alltid varför det uppstår en känsla av att vara ensam och utsatt i existensen. Orden synliggör det och kan skapa en delad gemenskap över det som gör ont. Vi känner oss mindre ensamma. Vi kan klara saker tillsammans. En roman kan peppa att kämpa mot orättvisor. En psalm kan förstärka tron. En dikt kan göra oss lyckliga. En schlager får oss dansa och sjunga. Det spelar mindre roll var orden kommer ifrån ‒ huvudsaken är att de når oss.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser.

Jag höll för några år sedan en skrivkurs i terapeutiskt skrivande och gemensamt för alla deltagarna var ett skriande behov av att berätta om vad de upplevt som vållat djupa sår och som behövde språkets hjälp för att bearbetas. Livsberättelserna som talar om att jag och mitt liv finns. Ämnena kunde vara våldtäkt, depression, en död mamma, bli övergiven i kärlek, gå in i väggen på jobbet, ett knarkande barn, vännen som svek…

Skrivande som terapi således och frågan är om inte den aspekten finns närvarande i allt skrivande? Det är mer eller mindre tydligt i böcker och karaktärerna kan vara självbiografiska eller fiktiva men energin framstår ofta som personlig. Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv” där Olof är Eyvind själv, är ett exempel.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser. Nästan som ett slags ”jagets pornografi”. Men, egentligen är väl det naturligt att det blir så i den hårda individualismens tid, där kanske ingen riktigt trivs och mår bra?

En bok som rönt stor framgång och uppmärksamhet är Andreas Lundbergs ”Storm i den pelare som bär” som är en mycket drabbande berättelse om svår depression och vistelse på en psykiatrisk avdelning.

Det lite märkliga är att böcker om tröst och terapi får olika status och jag tror inte bara det beror på den skrivandes begåvning. Kanske är det så att böcker om psykisk ohälsa är mer gångbara än skildringar av till exempel diabetes? Sjukdomar sorteras in i skilda ”lidandekategorier” och psykisk ohälsa har ett mytologiskt skimmer kring sig, men diabetes inte. Behovet av att bearbeta och lära sig att leva med sjukdom är emellertid det samma.

Jag kanske har fel, men är Ann Jäderlunds dikter är ett mer förnämt sätt att bearbeta? Freud och psykoanalysen och ” begäret” ger måhända dikterna en ram av ett mer förädlande lidande? Är det de kloka böckerna som ska upplysa läsarna om sådant de själva inte förstår? Gå på en skrivkurs med likartade behov av svar är liksom inte samma sak som prisbelönta rader? Det omättliga behovet av tröst är allmänmänskligt och inte exklusivt.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död.

Jag känner när jag sitter här och skriver att mitt ärende nog inte är bedöma något skrivande men likväl illustrera något som möjligen hindrar oss från att mötas likvärdigt i livets villervalla. Att vara människa i den komplicerade och dubbelbottnade verkligheten delar vi alla, men rösten som talar kan vara skör och stark.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död. Det kanske låter högtravande och möjligen är det en efterhandskonstruktion, men frågan är om inte Anna Rydstedt i min ungdoms sorg också delvis fick mig att förstå att jag själv är en skrivande varelse.

Det terapeutiska skrivandet har varit grundläggande. Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande. Det kan aldrig sorteras i värdefullt och värdelöst. Någon kan finna sig själv i Dolly Parton och en annan i Platon. Vårt behov av tröst och mening är omättligt. Det är jag helt säker på.

Tag och skriv! Så lyder Gunnar Ekelöfs uppmaning. Tag och skriv!

ANVÄND DENNA 2023
CECILIA PERSSON
cecilia.persson@opulens.se

 

Cecilia Persson ( född 1967 i Karlstad) Författare, litteraturkritiker och historiker. Publicerat 10 böcker, 2 översättningar, medverkat i flera antologier och några hundra artiklar samt andra publikationer i olika tidningar och tidskrifter. Ett flertal stipendier från Sveriges Författarfond. Arbetar även som lärare i Malmö.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr