Varför domineras extremhögern av män?

Krönikor/Samhälle
Illustration/montage: Opulens. Bildkällor: Pixabay.com

MASKULINITET. Det är dags att vi tar frågan om maskuliniteten på större allvar i diskussionerna beträffande högerextrema grupper och partier, skriver Cas Mudde. 

 

 

Cas Mudde är en nederländsk statsvetare och författare inriktad på studier av politisk extremism och populism i Europa och USA. För närvarande verksam vid University of Georgia, USA. Artikeln är översatt från engelska av Vladan Lausevic.

Tänk om det snarare är manlig identifikation och inte rasistisk ideologi som är huvudorsaken till att människor går med i högerextrema grupperingar. Det är en central tes hos den amerikanske sociologen Michael Kimmel i hans nya bok Healing from Hate: How Young Men Get Into – and Out of – Violent Extremism.

Boken är baserad på studier om hur det kommer sig att unga män går med i, och i vissa fall lämnar, högerextrema grupper i Tyskland, Sverige och USA. Medan den centrala tesen är något överdriven är boken påfallande välskriven och baserad på gediget forskningsarbete. Kimmel som under lång tid har forskat om män och maskulinitet fyller boken med citat från de många intervjuer han gjort med avhoppare.

Nästan alla har noterat att högerextrema grupper och demonstrationer domineras av män. Från den ursprungliga och fatala manifestationen Unite the Right 2017 till den patetiska Unite the Right 2. Kimmel är en av de få som fokuserat på detta i sin forskning. Från intervjuerna med före detta aktivister drar Kimmel slutsatsen att högerextrema grupper använder maskulinitet på tre distinkta men relaterade sätt.

För det första använder högerextrema maskuliniteten för att beskriva eller berätta om sin personliga situation. Till exempel, att man är singel eller arbetslös eftersom ”de andra” (män som är svarta, invandrare, muslimer) tog ens tjej eller jobb.

För det andra används maskulinitet för att problematisera ”de andra” som inte anses vara ”riktiga män” eftersom de är antingen feminina eller anses bete sig som djur.

Slutligen använder de högerextrema maskuliniteten för att rekrytera medlemmar med budskapet att man kan återfå sin maskulinitet och därmed vinna tillbaka sitt jobb eller flickvän genom att bekämpa ”de andra”.

Medan Kimmels slutsatser baseras på intervjuer med medlemmar tillhörande en specifik subgrupp inom den högerextrema världen, framför allt mindre nynazistiska grupper som mer utgör gatugäng än politiska partier, har maskulinitetens betydelse studerats i andra högerextrema grupper också. I boken Bring the War Home: The White Power Movement and Paramilitary America argumenterar den amerikanska historikern Kathleen Belew för att ursprunget till samtida vitmaktsrörelser och särskilt deras paramilitära former och miliser kan spåras till det trauma som uppstod på grund av Vietnamkriget.

Belew påvisar betydelsen av att Vietnamveteraner inom vitmaktrörelsen, särskilt Louis R Beam Jr, populariserade betydelsen av ”det ledarlösa motståndet” inom extremhögern som kom att inspirera terrorister som Robert Jay Matthews och Timothy McVeigh. Hon poängterar också att förlustkänslan i USA ledde till ett behov av ”återmaskulinisering” som uttryckte sig genom paramilitariseringen av högerextrema subkulturer.

Med andra ord, ”helgkrigare” gick med i milisgrupper för att återfå sin maskulinitet samtidigt som de förberedde sig för att skydda Amerika och särskilt kvinnor och barn från upplevda hot. Dessa hot kunde utgöras av allt från icke-vita ”barbarer” till de påstått FN-ledda ”svarta helikoptrarna” som enligt konspirationsteoretikerna konspirerade för ett maktövertagande av USA.

Det är svårt att applicera slutsatserna angående mindre, mer aktivistiska och extrema grupper på en större väljarkår. Ändå är det tydligt att kön, och särskilt maskulinitet, också spelar en roll i termer av propaganda från högerradikala partier och politiker. Kimmels tidigare bok Angry White Men från 2013 pekade ut maskulinitetens betydelse i den bredare högerorienterade subkulturen i USA, det vill säga inom ”Trumpbasen före Trump”.

De flesta högerradikala partier har en tydlig obalans mellan könen i sin väljarkår, som vanligtvis består av 60 procent män och 40 procent kvinnor, trots att män och kvinnor stödjer högerradikala attityder i ungefär lika stor utsträckning. Faktum är att en nyligen gjord studie — The demography of the alt-right av George Hawley från Univeristy of Alabama — visar att vita kvinnor i USA i än högre grad än vita amerikanska män vurmar för den ”vita identiteten” och ”vita solidariteten” .

Men precis som de högerextrema grupperna, ägnar sig högerradikala partier åt en stark könsbaserad diskurs där man vädjar om försvar av en skör maskulinitet som undergrävs av feminister, feminina liberaler samt överlag av ”de andra”. Medan kvinnor framför allt presenteras som offer (talet om våldtäkter mot vita kvinnor begångna av icke-vita män är en gammal favorit hos extremhögern) uppmanas männen att skydda sin ”nation” och ”ras”.

Genom att försvara sin nation och skydda sina försvarslösa kvinnor och barn kommer männen inte bara att återfå sin maskulinitet gentemot ”de andra” utan även gentemot sina (vita) kvinnor. Det återställer de ”naturliga” könsnormer som decennier av ”kulturmarxism” hotat att helt förstöra. Det är exempelvis därför Viktor Orbans regering försöker att sätta stopp för genusvetenskapliga studier i Ungern.

Uppenbarligen leder denna destruktiva syn på maskuliniteten till en bredare återkomst av en konservativ syn på könsroller och har gett upphov till fenomen som ”incels” och uppmärksamheten kring den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson. Oavsett om den är direkt kopplad till extremhögern eller inte, har den hotade mansidentiteten en våldsam potential som är minst lika stor som den hotade vita identiteten, ja kanske till och med större. Notera bara hur många manliga terrorister, högerextrema såväl som andra, som dömts för att misshandla anhöriga.

Det är dags att vi tar maskuliniteten på större allvar i våra diskussioner om högerextrema grupper och partibildningar. Vi ser i de senaste opinionsmätningarna i USA den största skillnaden mellan könen som hittills uppmätts. Detta på grund av ett avtagande stöd för Donald Trump hos välutbildade vita kvinnor. Men det riktigt intressanta är det oproportionerliga antalet vita män, inte bara bland arbetarklassen och lågutbildade, som stödjer en president vilken skryter om hur han ”tar kvinnor på fittan”. Det kan faktiskt vara så att många män gillar och stöder Trump just på grund av att han har en aggressiv attityd gentemot kvinnor som uppnått positioner i samhället.

 

CAS MUDDE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen