En roman om kärlek, skevheter och klasskillnader

Litteratur/Kultur
Chris Kraus. Bildkälla: Wikipedia. Modifiering: Opulens.

ROMAN. Kanske är Chris Kraus skildring av klass mer klarsynt än den först verkar, tänker Anna Remmets som har läst romanen Summer of Hate.

 

 

Summer of Hate av Chris Kraus
Översättning Jenny Högström
Modernista förlag

Chris Kraus, som föddes 1955 i New York,  tillbringade en stor del av sin barndom på Nya Zeeland innan hon återvände till USA.

Hon är den relativt obskyra, och enligt egen utsago smått misslyckade, filmkonstnären som blivit kultförklarad författare inte minst i feministiska kretsar.

Genombrottet bestod av boken med den lekfullt pubertala titeln I love Dick, som kom ut i original 1997 men på svenska först 2016. I denna skruvade historia om erotisk besatthet mitt i gräddan av amerikanska intellektuella blandas roman och essä sömlöst på ett sätt som sedan har anammats av andra hyllade författare, som bland andra Maggie Nelson.

Summer of Hate, som först utkom 2012 men utspelar sig under Irakkriget 2005, är mer av en renodlad roman. I den möter konstkritikern Catt, som har tydliga likheter med författaren själv, den nyktra alkoholisten och crackmissbrukaren Paul.

De inleder ett kärleksförhållande fullt av de skevheter som deras olika klasspositioner, samt det faktum att Catt är Pauls chef, bäddar för. Summer of Hate undersöker även den med klass besläktade frågan om hur det amerikanska rättsväsendet behandlar de som redan från början saknar resurser, och likaså hur det för dessa grupper i princip är omöjligt att komma tillbaka till samhället efter avtjänade straff.

Paul, som är tidigare straffad och numera har frigång stöter nämligen på nästan oöverstigliga hinder när han, kanske delvis i ett försök av överbrygga avståndet mellan sig och Catt, försöker skriva in sig på universitetet. I hur samhället behandlar hennes älskare ser Catt paralleller till den rättsvidriga behandlingen av krigsfångarna från Irakkriget, vilket mullrar i berättelsens bakgrund.

Skildringen av det trasiga och ojämlika samhället är engagerande att läsa, men jag letar förgäves efter den humor och den intellektuella skärpa som präglade I love Dick. Faktum är att jag har ganska tråkigt när jag läser Summer of Hate. De försök till humor som finns (och de är ganska många) känns allt för farsartade och krystade. Och trots den skarpögda indignationen över hur underklassen behandlas av rättssystem och byråkrati, finns i skildringen av Catt och Paul ett ganska slentrianmässigt klassförakt som dessvärre inte vägs upp av den sarkastiska blick på den intellektuella överklassen som Kraus försöker anlägga, och som också fanns i I love Dick.

Hennes beskrivningar av underklassens naivitet, vulgaritet, och inskränkthet blir inte så mycket mindre tröttsamma av att hon med jämna mellanrum pliktskyldigt påpekar att dess många tillkortakommanden har med socialt, och inte biologiskt, arv att göra.

I en scen beskriver Kraus hur Catt tänker på ett citat av André Breton, för att sedan grubbla över hur någon som Paul, som inte har några liknande referenser upplever verkligheten. Hon kommer fram till att ”För Paul finns allt innehåll på ytan. Ingenting relaterar till någonting utanför sig självt.”

Men kanske är Catts stora rättspatos när hon likt en riddare i rustning (och med hjälp av sina många olika kontakter) stormar fram för att rädda Paul undan systemets käftar, kombinerat med föraktet för människor som han, ganska typiskt för en självgod ”progressiv” intellektuell. Och kanske är Chris Kraus skildring av klass därmed mer klarsynt än den först verkar.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen