En långdiktens mästare

Litteratur/Kultur
Montage: Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jesper Nordström berättar idag om Amy Clampitt, en amerikansk poet som debuterade sent i livet. Hennes form är framför allt den berättande långdikten full av filosofiska inpass, skriver han. Detta är sista texten i vår artikelserie Avdammade mästare.

 

I artikelserien Avdammade mästare berättar Jesper Nordström om mer eller mindre bortglömda författare och andra kulturarbetare. Skriv ”Avdammade mästare” i sökrutan högst upp på sajten om du vill läsa fler artiklar i serien.

Innan jag börjar måste jag erkänna att amerikansk litteratur är min stora bildningslucka. Att det även gäller amerikansk poesi är pinsamt förutsägbart. I egenskap av man kände jag länge bara till manliga poeter i en bullrig machotraditionen; som Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti. Kanske kan dock denna förkunskap ändå kan vara en ingång till Amy Clampitts diktning (1920-1994), eftersom att hon står för allt det som de inte är?

Clampitt debuterarade först som 63-åring. Debuten var en ganska intellektualiserad bildningspoesi som belackarna har kallat ”tjänstemannalitteratur”. Det kan dock ses som ett nålstick i förhållande till det faktum att Clampitt bodde och verkade i nordöstra USA – en region som i hög grad präglats av en europeiskt orienterad, bildad övre medelklass.

Clampitts uppväxt i kväkarsekten kan ha färgat hennes diktning eftersom att hennes poesi är genomsyrad av en andlighet. En ton som för tankarna till en tidig Kristian Lundberg här i Sverige. Lyriken framstår som andlig utan att vara konfessionell. Clampitt registrerar distanserat naturens växlingar och dagens skiftningar.

Det var först under en ”grand tour” i Europa som Camplitt sa sig förstå att det historiska kan vara ständigt närvarande och existera mitt ibland oss.

Clampitts poetiska form är framför allt den berättande långdikten, full av filosofiska inpass och med en ibland klumpig rytm. Något som bidrar till att man liksom snubblar framåt i texten för att sedan fastna i en ny tråd, ja en som nästan tar emot läsaren i fallet, för att sedan börja på ny kula. Det vill säga att rytmen är  klumpig på ett liknande sätt som Buster Keaton eller Charlie Chaplin var. Det finns en elegans i hur det hela räddas.

Opulens webapp

Installera Opulens webbapp för mobil HÄR!

Stundtals anar jag en påverkan från poeten John Ashbery. Clampitt bemästrar greppet att, mitt i sina framslingrande långdikter, låta blicken svepa som en kamera över de mest banala ting i sann katalogdiktanda. Diktstoffet hålls trots detta ihop och formar pregnanta och komplexa bilder.

För er som sannerligen fått nog av ”the beat generation” och det som ofta tas som ”det typiskt amerikanska” är Amy Clampitts Hurdant ljuset var, i översättning av Olle Thörnvall, på Ellerströms förlag omistlig läsning.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur

Festen som kom av sig

INSTÄLLT. ”De tre genomförda föreställningarna och nedläggningen har tagit mig på djupet
Gå till Toppen